Hej!

Tack för att vi har fått läsa och överväga ditt manuskript. Vi har diskuterat ditt manus, men dessvärre har vi beslutat oss för att tacka nej till utgivning. När vi antar en bok är det många faktorer som ska stämma. Till exempel måste förslaget passa på vår utgivningslista, vi måste tro att vi kommer göra manuset rättvisa och kunna få ut den färdiga boken till rätt försäljningskanaler och till en tillräckligt stor publik.

Vi får in ett stort antal manus varje år och har därför endast möjlighet att ge utförligare kommentarer i ett fåtal fall.

Tack för att du vände dig till oss!

Med vänlig hälsning,
Sara Arvidsson
Albert Bonniers Förlag

Återkommande läsare minns kanske mitt mejl till ekuriren, efter att dessa låtit publicera en paranoid pseudovetenskaplig debattartikel om farorna med trådlösa nätverk. De minns kanske också att jag fick svar och hur jag till sist skickade in en motartikel. Då jag inte är en återkommande besökare på ekuriren.se missade jag artikelns publikation, men nu är den i alla fall uppe. 

Läs och njut. Eller något.

Sagt… och gjort.

Debattsidan är ett forum för olika åsikter, vara Mona Nilsson står för en. Är du av en annan åsikt kan även du föra fram denna på debattplats. 

Med vänlig hälsning,

Agneta Lokrantz

Vik. insändar- och debattredaktör

Hej, Agneta Lokrantz. Du måste lära dig skilja på “åsikt” och “fakta”. Det kan vara din “åsikt” att jorden är platt och gravitation är en illusion, men det ändrar inte det faktum att så inte är fallet. 

I debattartikeln lägger Mona Nilsson fram saker som hon hävdar är etablerade faktum, vilket det absolut inte är. Det är ingen åsikt, det är felinformation. 

Att tillåta människor som Mona Nilsson att stå oemotsagda, eller över huvud taget låta dem uttala sig på ett sätt som får det att framstå som att de vet vad de pratar om, är ett pressetiskt haveri i paritet med att låta representanter från Vaken.se uttala sig om faror med vaccin. Eller för den delen låta en representant för Avpixlat uttala sig om “farorna med invandring”. 

Jag förstår tanken med att låta olika åsikter komma fram, men ni har fortfarande ett ansvar för vad ni släpper igenom. Och den här typen av artiklar är inte att ta det ansvaret. 

Jag läste en debattartikel. Jag uppskattade den inte. Så jag skickade ett mejl.

Kära ekuriren. Med all tillbörlig respekt, vad i helvete tänkte ni när ni publicerade debattartikeln ”Trådlös teknik har kända risker” (http://ekuriren.se/ledareasikter/debatt/1.1750398-tradlos-teknik-har-kanda-risker)?

Jag är väl medveten om att en debattsida ska representera flera olika åsikter, men Mona Nilsson från ”Strålskyddsstiftelsen” (en stiftelse som helt saknar all form av vetenskaplig tyngd) lägger inte fram en åsikt. Hon lägger fram en paranoid vanföreställning. 

Debattartikeln är ett alarmistiskt debakel utan någon som helst substans. Mona Nilsson hänvisar till pseudovetenskapliga artiklar som har blivit hårt kritiserade från etablerade vetenskapsinstitutioner och får stå helt oemotsagd. För personer som inte är insatta i ämnet är det lätt att svälja hennes teknofobiska dravel som fakta.

Spelreglerna för press, radio och tv säger:

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

Jag undrar hur väl ni tycker att ni följt de reglerna?

Jag skickade iväg mitt första bokmanus till förlag i torsdags. Och igår skar jag sönder två fingertoppar när jag skulle skära potatis med min mandolin. På något sätt känns det som att det senare har större inverkan på mitt liv.

Klockan är tio i ett. Jag har precis duschat och slagit upp ett glas vin. Det är ju ändå söndag, liksom. Och så ska jag skriva det här inlägget som jag gått och skjutit på.

Jag har velat vara kreativ på senaste tiden. Och när jag inte lyckats med det har jag försöka brute force:a fram det. Vilket har gått sådär. Här på Joe Marmalade har jag inte skrivit alls sen årsskiftet, typ. Lite spridda inlägg, inget med substans. Lite som när bloggen startade, faktiskt. Sen tog jag en paus från Twitter. Det höll visserligen inte mer än en vecka, men tempot nu är fortfarande betydligt lägre än innan.

Jag har gjort dödspop, en massa, men tappat lite på senare tiden. Sen startade jag upp Dialogo Di för bara några dagar sedan, men är osäker på hur det kommer gå vidare. Ungefär som det här inlägget.

Boken. I alla fall. Jag skickade in den. Till tio olika förlag. Sex av dem ville ha den utskriven. Ett sjunde ville ha ett mejl först och sen få den utskriven. Bara frimärkena kostade nästan 150 kronor. Utskrifterna tog slut på alla krediter skolan gett mig.

Jag har inga större förhoppningar på att bli utgiven. Jag vet ungefär hur stor andel av förstagångsförfattare som blir utgivna. Inte särskilt stor alls, basically. Men det är mitt första försök och jag tänkte uppdatera bloggen löpande i takt med att jag blir refuserad. Misslyckande live, liksom. Så länge man skriver om det dåliga med en ironisk underton så är det okej. 

Klockan är tjugo över ett. Lite vin kvar. Ingen riktig ordning på det här inlägget. Jag tror jag försöker säga något om kreativitet. Det går sådär. Både med sägandet och kreativiteten.

Jag har fått mitt första betalda jobb som journalist. Eller journalist och journalist, jag skriver fluff pieces till ett gratismagasin i Kristianstad. Texter som skrivs mer enligt löpande bandet-devis än med kreativa förhoppningar. Men jag får betalt, så jag klagar inte. Det är inte precis ett hårt arbete.

Jag har rester i förrförra kursen som jag inte gjort än. Jag skjuter konstant upp dem och får en ångestklump i magen när jag tänkte på det. Men jag har i alla fall lämnat in min bok. Det är alltid något.

Nu svamlar jag.

Jag vet inte vad jag ville med det här inlägget. Skriva. Av mig. Typ. Berätta vad som hänt. Det har hänt otroligt mycket. Men egentligen nästan ingenting alls. Allt är sig likt.

Kanske börjar jag blogga här mer igen nu. Kanske inte.