Jag är inte feminist. Det är en ståndpunkt jag tagit och som jag mer än gärna försvarar. Problemet med att säga det är att människor har en tendens att snabbt sortera in en i gruppen ”kränkta vita män” eller stämpla en som jämställdist, antifeminist eller helt enkelt okunnig. Så, för att så långt det går undvika framtida missförstånd, tänkte jag förklara vad jag tycker och varför.
Först och främst: Feminism är den -ism som har mest smart att säga om jämlikhet. Så är det. Jag håller med om 90% av det som 90% av alla feminister säger. Jag hatar inte feminism. Och inte kvinnor heller, för den delen. Vilket folk ofta får för sig när man säger att man inte är feminist. Men så är det alltså inte. Jag tycker att feminism är en mestadels skitbra ideologi och det bästa etablerade alternativet som finns.
Men bara för att det är det bästa etablerade alternativet måste det inte vara det bästa alternativet, punkt. Inte för mig, i alla fall.
Efter det vill jag också förtydliga att det finns feminister som har precis samma syn som jag på jämlikhet. Det finns en chans att du kallar dig feminist men inte alls känner att min beskrivning passar på dig eller din syn på feminism. I så fall är ingen av min kritik riktad mot dig. Min kritik är riktad mot stämpeln feminism, både använd korrekt och inkorrekt, och mycket av det som följer med i uttrycket.
Så. Det var min lilla… disclaimer. En inledning som jag hoppas ska göra att vi kan undvika de flesta missförstånden. Låt oss nu gå vidare.
En grundläggande skillnad mellan mitt och feminismens sätt att se på jämlikhet är synen på skulden. Det finns en feministisk syn på ojämlikhet som någons fel. Det finns offer och det finns förövare. Patriarkatet är ett uttryck för en manlig maktfaktor som måste krossas för att jämlikhet ska kunna uppnås. Är du man, och speciellt vit, medelålders höginkomsttagare, är du en del av patriarkatet. Det är ditt fel.
Eftersom patriarkatet är en grundläggande del i feministisk teori så väljer jag att distansera mig. Jag kan också se att det finns en struktur som gynnar män i frågor om politisk och ekonomisk makt. Men som jag ser det är ”patriarkatet” ett ineffektivt begrepp som snarare stjälper än hjälper. Det pekar på en storslagen komplott som helt enkelt inte finns. Det skuldbelägger män i allt för stor grad vilket gör att i alla fall jag gärna fäller taggarna ut är feminism kommer på tal. Och att jag reagerar så är kanske mitt fel. Men det ändrar inte att det är det som händer. Och då finns det bättre sätt.
Som jag ser det är ojämlikhet ingens fel, men allas ansvar. Det drabbar inte en viss grupp, det drabbar alla. Man kan inte peka på att män förtrycker kvinnor. Det är inte så det funkar. Man kan kanske till och med säga att ojämlikheten är jämlik på det viset: den drabbar alla, oavsett kön.
Det finns fasta roller som gäller för kvinnor. Och det finns fasta roller som gäller för män. Rollerna sätter press på båda könen
Hur det drabbar könen är dock annorlunda. Mannens roll är högre värderad idag. Det är jag medveten om. Klassiska kvinnoyrken värderas ofta lägre än klassiska mansyrken. Till exempel. Jag vet att det är så. Kvinnorollen är ofta lågt värderad. Men det betyder inte att rollindelningen inte drabbar män.
Medan kvinnors roll är lägre värderad straffas män hårdare än kvinnor när de bryter mot sin uppsatta roll. En kvinna i jeans och herrskjorta är det få som reagerar över. En man i klänning får det däremot snabbt svårt. En man får högre lön. Men inte bara det, en man måste få högre lön. För att fastställa sin manlighet. En man som tjänar mindre än sin partner än omanlig. Han blir pressad av samhället.
Nu är det, återigen, enkelt att dela in mig i gruppen ”kränkta vita män”. Jätteenkelt. Men jag försöker inte på något vis slå ut med armarna och skrika att det minsann är synd om mig också. Det är inte det det handlar om. Det är ingen jävla tävling om vem världen är dummast mot.
Det handlar om att all ojämlikhet måste bemötas för att någon ojämlikhet ska kunna försvinna. Man måste arbeta mot alla könsroller, eftersom könsroller drabbar alla. Att peka på en vit, medelålders VD och vråla ”det är ditt fel” kommer inte leda till något. Han är lika hårt placerad i ett fack och fungerar utifrån förväntningar som finns på honom. Han har inte medvetet och planerat förtryckt någon. Att då anklaga honom kommer göra att han sätter sig i försvarsposition och det hela blir ett skyttegravskrig.
Nu försöker jag inte säga att samhället bär allt ansvar om företagsledaren är en sexistisk douche. Är han en sexistisk douche så är han en sexistisk douche och då ska han få skit för det. Men man kan inte utgå ifrån att alla män, inte ens alla högt uppsatta män, är förtryckare.
Jag har mött feminister som hävdat att det inte finns någon ojämlikhet som drabbar män. Män lever ett genomgående schysst liv, medan kvinnor förtrycks i alla aspekter. Som menade att feminism handlade om att kvinnor skulle, mer eller mindre våldsamt, ta makten från patriarkatet. Världen är ett ständigt könskrig, ungefär.
All feminism, alla feminister, tror och är såklart inte såhär. Men de som är det är inte en försumbar grupp. Tyvärr.
En annan sak är att feminism höjts över kritik. Och då menar jag inte att feminism inte kritiseras. Det kritiseras ofta och gärna. Men låt oss vara helt ärliga: människor som kritiserar ses nästan uteslutande som fullständiga jubelidioter. Och oftast är de det. Jag menar, Per Ström är en jävla pajas. Men eftersom det är såhär så sållas den vettiga, viktiga kritiken ofta också bort.
Jag har själv i två bloggposter kritiserat F!:s politik, och hoppas att den kritiken gick fram. Men ofta möts till och med den sakligaste av konstruktiv kritik med kraftiga mothugg. Vilket är… synd.
Sen finns det den rena idiotin. För bland allt det bra gömmer sig idioti. Bland allt bra sitter Atladottir och tror att feminism handlar om att villkorslöst hata alla män samtidigt som hon skriver vitt och brett om hur hon prylar på expojkvänner och dörrvakter på fyllan. Eftersom det ju bara är fel om män slår kvinnor. Och ifall minsta kritik mot detta vädras så slår hon bakut och utmålar en som antifeminist och kvinnohatare. Och får medhåll från flera andra feminister. Eller ”feminister”. Kanske.
Sen kommer Fredrik Virtanen och skriver en fullständigt idiotisk krönika. Som hyllas. Och sen skriver Katerina Janouch en vansinnigt korkad tweet. Som retweetas i absurdum. Det är idioti och vansinne. Man är så förblindad av sin vilja att göra något bra att man glömmer tänka. Det är inte ett problem som gäller uteslutande för feminism, men i en så stor etablerad ideologi blir det en slags rundgång. Man hyllar och försvarar efter en försatt mall: ”någon skriver något som handlar om kvinnors rättigheter, alltså är det bra.” Men även förespråkare för bra åsikter kan vara idioter och skriva idiotiska saker.
Jag tänker inte likställa feminismen med alla idioter som råkar kalla sig feminister. Det hade gjort mig lika korkad. Men ideologin har blivit en grogrund för godhjärtade dumskallar. Och ifall man slåss bakom den fanan så finns de alltid med. Där i bakgrunden.
Och sist, men inte minst, vill jag inte kalla mig feminist på grund av de föreställningar som finns om feminism, både inom delar av feminismen och framför allt utanför feminismen. Genom att ställa mig utanför feminismen hoppas jag kunna diskutera jämlikhetsfrågan som något annat än en kvinnofråga. Inte ”för männens skull” eller något liknande, utan helt enkelt därför att jämlikhet är svårt att uppnå om ojämlikhet inte accepteras som ett universellt problem.
Kanske kan man argumentera för att de föreställningarna om feminismen är felaktiga och att det är de som tror att feminism enbart är en kvinnorättsideologi som måste ändra sig, och kanske har man helt rätt. Men då tror jag att det är enklare och effektivare att överge benämningen och slåss för jämlikhet under en annan flagg. För i mina ögon är det inte etiketten som är det viktiga.
Ps. Jag kan ha fel. Jag har fel ganska ofta. Har jag fel, berätta det. Peka på vart mitt resonemang brister. Ifall jag håller med så ändrar jag mig gärna.
