Att säga att Joe Marmalade legat på sparlåga senaste tiden hade varit att ljuga. Det är ingen jävla sparlåga. Det har varit fullstopp. På grund av ett minst sagt trassligt kärleksliv har jag helt saknat lust att skriva.

Jag har tvingat ur mig ett fåtal texter, men då huvudsakligen till forum där jag känner ett större ansvar för att bidra. Dessutom har jag använt den lilla kreativitet jag har kvar på mitt och Per Erik/@FilthyAnalWhore’s nystartade projekt, #dödspop. Något som ni borde hålla fortsatt koll på, såklart.

Jag tar inte livet av Joe Marmalade nu. Förhoppningsvis återfår jag skrivlusten, och då kommer inläggen antagligen börja trilla in här igen. Men som det ser ut nu går min energi åt till att reda upp mitt liv, dra mitt strå till stacken på Svampriket.se, skapa dödspop och drömma om framtiden med Per Erik, och hänga med i skolan.

Vad jag vill ha sagt med det här är ganska oklart. Jag lämnar väl en lägesrapport. Till mina fyra-ish läsare. Så att de inte oroar sig.

Hittade det här i ett gammalt textdokument. Ska nu lägga in mig på anstalt.

I pray for drugs. Inserted straight into my bloodstream. Tubes like boa constrictors, administrating heroine, ecstasy and liquefied junk food, jabbed into my jugular. Nicotine patches covering every inch of exposed skin. IV alcohol. Soap operas and reality TV directly into the brainstem.
They say all these drugs that bring us happiness are poison. But they’ve got it wrong. The drugs aren’t the poison. The happiness is. We were not built for it.
Default setting: Miserable.
Living is a transit phase. The short breath of air between complete non-existence and death. The time between the tick and the tock. We didn’t exist for an eternity before we were born, and we will be dead for an eternity when we die. So why not make the most of it? Poison me baby.
But human is a state of being. Or so they tell me. I have to earn it. They set up a tribunal in my honor. Natives shouting in tongues. “We hereby sentence you to…”
Sorry, I didn’t catch that last part?

Press to set mood

It was one of those ash-grey December nights when the very notion of a Very Merry Christmas and an Oh So Happy New Year seemed as ridiculous as cats in bright colored tutus. Joe Marmalade stood in the corner of Bad and Worse smoking an economy brand cigarette as crooked as the minds of those unlucky few scouring the streets around him.

His heart was shattered, though he’d never care to admit to it. There were no tears, that satisfaction he would not give her, instead his feelings reflected only in the drops of dirtied rain forming around the brim of his hat. He took a deep breath of cigarette smoke and polluted air, not knowing which was worse. The cigarette burned brightly for a second, lighting up his face. On it you could read hardship as plain as you could silly rhymes from a Doctor Seuss children’s book.

The fire ate all the way to the filter and Joe crushed the butt underneath the heel of his boot. He would never concede to it, but in his mind he always imagined it to be that dirty, dishonest bastard being squelched into the filth. She was no angel, he knew that, and he very much recognized her fault in what happened. But she wasn’t the only one at fault, now was she? Albeit a bit rugged, even Joe was enough of a gentleman to recognize what that man had done as something you just do not do to another man. To a friend.

Friend. The word rang false in his ears. Tasted like a dirty penny in his mouth.

He sighed. No matter. No point. Him dwelling on the past, what would it lead to? He turned up the collar of his trench coat to protect from the harsh elements, hoping at the same time it would shut out his own malevolent thoughts, knowing too well that wasn’t going to happen. He put his hands in his pockets and turned out into the street. He was all but completely alone now. Alone with the night. A ragged back alley cat looked for a scrap to eat in a trash can just in the corner of his eye; a homeless man lay sleeping – or was he dead? – wrapped in wet newspapers. Other than that, no one.

A slow drizzle showered the concrete as Joe walked deeper into the night. What was he looking for? He didn’t know. Something else, he guessed. Something other. Something, anything, that would soothe his aching heart.

Joe Marmalade dissolved in the blackness. A man left broken.

Jag är så förbannat trött på att hela världen ska ge sig på att analysera twitter som om det vore en psykologisk åkomma. Man pratar om ytlighet och bekräftelsebehov och hur asociala människor har blivit. Om hur det går för snabbt och är för mycket ett måste.

Det baserar sig i någon jävla vanföreställning om att interaktioner skulle vara så mycket mer intressanta bara för att de är ansikte mot ansikte och människor är så mycket mer riktiga bara för att man råkar dela geografi. Majoriteten av människor manmöter är fullständigt ointressanta och majoriteten av det som sägs under en dag är fullständigt skit.

Jag känner mig inte stressad av twitter, jag känner ingen press att skriva. Om något är jag pressad att prata med alla ointressanta människor i verkligheten.  Jag twittrar för att det roar mig. Det roar mig att skriva och det roar mig att läsa. Ibland twittrar jag för att saker är jobbiga och det hjälper att skriva av mig. Jag gillar att folk tycker om det jag skriver, precis som jag gillar att folk uppskattar det jag säger. Det är ingen unik jävla företeelse.

Såklart finns det människor som missbrukar twitter, som allt annat, men bara för att man skriver där betyder det inte att man skulle vara en sinnesslö drönare i konsumtionssamhället.  Man är ungefär lika ytlig där som man är i verkligheten, säger ungefär lika intressanta/ointressanta saker. De flesta blir inte mer asociala när de börjar twittra, snarare tvärt om.

Twittra inte om ni inte vill, men lägg för fan av med hobbyanalyserna.

Ingen har väl missat Expressens mastodontavslöjande att SD är smockfullt av misogyna rasister. Förra veckans nyhetsflöde dominerades fullständigt av tre småfulla multikultmotståndare och så sent som idag släpptes DVD-boxen med bortklippta scener och kommentatorsspår.

Och såklart är jag helt med på att Sverigedemokraternas talrika fuck-ups ska belysas med strålkastarljus, men jag kan inte låta bli att känna att Expressens sätt att hantera skandalen snarare hjälpt än stjälpt de mysnazistiska köksbordspolitikerna.

Man har gottat sig för mycket. Speciellt i säsongsfinalen blev det en självgod bromance-gettogether utan dess like. Det har varit för mycket sensationsjournalistik om ett ämne som i sig är sensationellt nog vilket bara ytterligare spär på SD-följarnas konspirationsteorier om PK-medias häxjakt. Att bevisen var fullständigt oemotsägliga överskuggas liksom av Expressens sätt att presentera dem.

Det var sjukt effektivt, såklart. I alla fall i redan kritiska kretsar. Preaching to the choire, så att säga. Men likt den förkrossande intervjun av Bert Karlsson i Ny Demokratis vagga får det hela omvänd effekt. Underdog-auran blir ytterligare förstärkt, och mycket riktigt har SD enligt opinionsundersökningar plockar fler väljare i och med skandalen, istället för att tappa, vilket man kanske förväntat sig.

Att kalla en röstarskara för idioter är alls inte konstruktivt, men i vissa sammanhang är det svårt att ta till andra ordval. Att SD-topparna gör saker som inga andra partipolitiker skulle komma undan med ignoreras liksom av en skara politikanalfabeter som anser att PK är årtusendets förolämpning. Istället ser man partiet som en röst för den lille, vite, killen och hur mysigt vi än tycker det är att trycka till partiet så gör det inte mycket annat än att spä på den synen.

Så när Expressen vita riddare sitter och ser skitnöjda ut med sig själv gör de det utifrån någon slags vanföreställning om att de skulle göra världen till en bättre plats. Men den tron stammar i en vanföreställning om att Sverigedemokraternas väljare är rationella, tänkande samhällsmedborgare. Det spelar ingen roll hur många krönikor som skrivs om att man måste börja behandla väljarna som människor, det ändrar inte det faktum att de evolutionärt står närmre gibbonapor än dig och mig.

Nu tar jag visserligen i så att jag kräks, men jag har själv stått och skanderat att ”man måste ta debatten” en gång i tiden. Nu, däremot, efter att ha sett en hel väljarskara som inte blir det minsta avskräckta av politiska representanter som bevisligen sagt rasistiska och misogyna saker, planerat att pryla en kille med järnrör och sen ljugit om det hela, så ger jag upp. Man kan inte argumentera med människor som uppenbarligen är så genomkorkade att de inte förstår ens de enklaste av logiska resonemang. Det går inte.

Jag är en mindre människa än Voltaire. Jag skulle fan inte dö för deras rätt till sina åsikter. Jag skulle döda dem. Med eld.

(Jag inser att det här blogginlägget tappade både röd tråd och ansats till saklighet, men jag hoppas att ni alla blir så bländade av mina slående formuleringar att ni mest får lite halvstång bara av hur snygg texten är. Annars kan ni gå och dö.)

Jag gillar rutiner. Rutiner är bra. Göra en sak måndag-fredag och sen hålla helg. Vissa saker kan ha större cykler, andra mindre. Kanske ta en öl en gång i månaden. Viss variation tillåten. Men överlag vill jag ha rutin. 

Nya kurser i skolan rubbar helt rutinerna. Första veckan är ett helvete. Första dagen är innersta cirkeln. Jag löser det genom att inte lyssna på lärarens instruktioner. Låter andra ta ansvar. Drömmer om att komma hem och ignorera omvärlden. Att ha ledig tid. Helst med Kajsa Kavat. 

Det blir bättre. Med tiden. Sista veckan är oftast riktigt skön. Även om jag såklart alltid drömmer om ledig tid. Helst med Kajsa Kavat.