I helgen kom svärföräldrarna på besök, vilket såklart innebar ett restaurangbesök. Efter att ha blivit systematiskt underväldigade av stadens utbud av grekiskt och asiatiskt bestämde vi oss för att sätta vår tillit till en italiensk restaurang. Italienska restaurangen brukar sällan missa målet, resonerade vi.

Valet föll på Piccolino och klockan 20.00 slog vi oss ned vid ett bord för fyra. Det fanns stora förhoppningar, och förrätten lovade gott. Visst var vitlöksbröden mer sunkiga än krispiga, och vitlökssmaken var försvinnande liten, men kantarellsoppan vägde med råge upp för det.

Så var det då dags för kvällens huvudnummer: fläskkotlett med getost, parmesanrostad potatis och trepepparsås. Inte helt jävla skrevspark, om man säger så. I alla fall inte i skrift.

Verkligheten var något annorlunda. Först och främst visade sig geotosten vara en fårost. Svårt att klaga på, då fårost är fruktansvärt gott, men det är svårt att inte reagera när menyn skiljer sig så från resultatet. Lättare att klaga på var den snustorra grisen och de sunkiga potatisarna. Att såsen, som man beslutat sig för att dränka in precis hela rätten i, dessutom var långt under förväntan fungerade som en slags grand finale av jävlighet.

Rätten var inte äcklig. Absolut inte. Men inte mer än helt okej heller. Och när man betalar en halv jävla sportcupé för det så vill man gärna att det ska bli ett disco i munnen. Och inte en slö åttioårsfest helt utan spetsat fruktbål.

Två av fem spanska flugor. (Jag vet att restaurangen var italiensk och inte spansk, men då blir det ju alls ingen ordvits. Och, ärligt talat, hur jävla stor är skillnaden?)