Jag och Kajsa Kavat gled löst och ledigt in på Biostaden Kalmar för en visning av Mission Impossible: Ghost Protocol i helgen. Jag hade tänkt skriva om det tidigare, men tiden har varit knapp. Och när jag kom att tänka på det där med maneterna kände jag att det fick gå före. Har man fått hela sin existens gudomligt rövknullad i munnen känns det lite som att det hade varit en ytterliggare teabagging att bli puttad bakåt i bloggkön av Tompas superagent.

Filmen, i alla fall, var bra. Riktigt bra. Bäst i serien, faktiskt, vilket inte säger så lite som vissa av en kanske tror. Visst var första filmen mer charmig än bra, och andra filmen mer dålig än något annat, men trean var bra på riktigt. Jag menar, Philip Seymour Hoffman som skurk!

Och fyran toppar alltså allihopa. I trean försökta man köra på en lite mer seriös (med Mission Impossible-mått mätt) framtoning, vilket nu lämnats. Det är lättsammare och häftigare. Det märks att det gått åt en smärre förmögenhet för att göra filmen, och varenda krona har hamnat precis där den bör. Kanske inte om man tänker på att den mängden pengar hade kunnat användas till att göra Kenya världsledande inom medicin, men om man ignorerar sådant trams.

Ska man säga något dåligt får det väl bli slutet. Det var inte värdelöst, men den sista halvtimmen var blek. All heder åt Mikael Nyqvist, som gjorde en finfin insats som skurk, men ett slagsmål med en gubbe i ett parkeringshus och ett skottdrama i ett kontorskomplex känns något klent efter biljakt i en sandstorm, infiltration av Kreml och friklättringen på utsidan av världens högsta byggnad. 

Och det var väl mer eller mindre det.