Vår granne hatar oss. Alltså på riktigt. Med en brinnande passion. Eller, kanske snarare en passiv-aggressiv småputtrande passion, men ändå. Hon hatar oss. Så måste det vara. För inte är jag väl dum i huvudet om jag tycker att ett vanligt jävla “hej” de få gånger man råkar träffas vid cykelstället är något man kan kosta på sig även om man inte precis blir pilsk av tanken på att umgås? Det är väl för fan hyfs? Eller?

Jag har skrivit om dem tidigare. Grannarna längst bort. Lite bättre kan man väl möjligtvis säga att det blivit sedan dess. Han hälsar ibland, till och med. Mest när hon inte är med, förstås, men ändå. Samtidigt tar det faktum att hon fortfarande inte kunnat pressa fram ens en enda liten tillgjord hälsningsfras lite udden av den så kallade förbättringen.

Det är inte så att jag sörjer det faktum att hon inte vill umgås. Ska jag vara rak och ärlig verkar hon vara lika kul som torr lingongrova. Helt jävla skittråkig, alltså. Men det stör mig, likväl. Vad kan vi ha gjort mot henne, utan att ens märka det?

Det är inte som att vi stört dem med högljutt sex. Det ligger ju liksom en lägenhet emellan. Och de som bor där verkar inte hata oss. Nu kan vi ju visserligen bara kommunicera med dem på illa talad engelska, så de kan ju säga vad som helst bakom våra ryggar, men de hälsar i alla fall. Ler till och med. Ibland.

Nä. Vår surmulne tråkkärring till granne går mig på nerverna. Hon är en nagel i mitt öga och jag blir mer irriterad än vad jag kanske borde bli. Jag är visserligen ingen konfrontationsperson själv, men det är ju förhelvete fånigt nu. Kalla oss jävla tomtar och kasta en kruka blomjord på oss, eller låt bli, gå vidare och fejka ett jävla leende då och då. Hon behöver inte ens säga hej. Jag hade nöjt mig med leendet, och kanske en nick. 

Att bete sig som ett autistiskt dagisbarn tar en inte långt i livet. Det kan jag lova.