Under de närmsta dagarna tänkte jag dela med mig av mina upplevelser från Hultsfred. Eller “Hultan”, som man säger om man helt saknar skam i kroppen. Upplevelserna kommer vara uppdelade i tre inlägg.

Först ut kommer “The Music” (Det här inlägget), som behandlar festivalens musik. Jag är av åsikten att musiken är en väldigt sekundär del av festivalandet, men det kändes ändå som en vettiga startpunkt. Därefter kommer “The Drama”, som handlar om festivalens lite mer dramatiska händelser, och avslutar gör jag med “The Övrigt” som tar hand om allt från väder, till organisation och sällskap.

Då… börjar vi. Här kommer spelningarna jag såg i kronologisk ordning, med alla spelningar jag inte har något att säga om överhoppade.

#1: Den Svenska Björnstammen

Den Svenska Björnstammen hade en jäkla energi på scenen. De verkade älska att vara där och lockade till lyssning. När man lyssnade insåg man dock snabbt att Björnstammen, trots schysst scenspråk, fortfarande körde Björnstammen-musik. vilket är ungefär lika njutbart att lyssna på som en fiskmås som blir pryglad med en soppslev. Ungefär.

#2: The Stone Roses

Stone Roses var gamla. Jättegamla. Antagligen äldre än alla festivaldeltagare, tillsammans. Bandmedlemmarna såg trötta och oengagerade ut och musiken de spelade var… trött och oengagerad. Tråkig. Karaktärslös. Medlemmarna var dessutom klädda som modeblinda femtonåringar. Ut glider sångaren i baggyjeans och tidernas kanske fulaste vindjacka, som han sedan byter mot en om möjligt fulare märkeshoodie. 

Körsbäret på skitkakan var skärmen bakom bandet, som klippte fram och tillbaka mellan bilder på bandmedlemmarnas spelande, körda av en praktikant genom olika filter hämtade från Windows Movie Maker. Lite slowmotioneffekter här, lite picture-in-picture där, och varför inte låta lite grafik föreställande hackade lökar(?) falla över skärmen. Schämmes, tamejfan.

#3: Justice

Det här var det bandet. Bandet alla ville se. Justice. Och eftersom de var så upphypade såg jag till att gå in med den bästa av inställningar och precis lagom mängd alkohol i kroppen. Jag planterade mig mitt i publikhavet och väntade spänt. 

Två låtar senare gick jag och satte mig. Jag förstår inte alls den ståfräs hela världen har för DJ’s just nu. Aviciis musik får mig att somna, Guettas får mig att kräkas i munnen. Det är musikaliskt ointressant och så generiskt att man vill gråta tristesstårar.

Justice var inget undantag. De var till och med sämre än många andra i genren. Det var mer ljudmatta än musik och scenshowen bestod av två killar som stod och i mörkret bakom ett mixerbord, ackompanjerade av en helt okej ljusshow. De enda gångerna publiken hurrade var när den eviga dunkandet tog ett kort uppehåll och byttes ut mot en halvdålig sampling. 

Men efteråt verkade alla andra rörande överens om att det var jättebra. Så det måste väl vara fel på mig. Jag kanske missade när man definierade om ordet “jättebra” så att det även skulle innefatta saker som får vettigt folk att vilja skalla en ishacka.

#4: Markus Krunegård

Markus var Markus. Jag fattar inte grejen. Ta bort killen.

#5: The Cardigans 

Vad hände här egentligen? Jag gick in helt utan förväntningar, utan att egentligen kunna en enda låt och blev fullständigt blåst av stolen. Jag vet egentligen inte vad det var, men från låt ett var det magi. Sångerskan Nina Persson ägde scenen från första till sista låt och var konstant skitcool. Utan att egentligen göra särskilt mycket. Hon bara var där och var… ball. 

The Cardigans alltså. Bra jävla skit.

#6: Nationalteaterns Rockorkester

Nationalteatern var också gamla. Men de var samtidigt Nationalteatern. Det var väl egentligen ingen jättebra spelning, men det var Nationalteatern. Det går liksom inte att komma ifrån. Livet är en fest, Kolla Kolla, Barn av vår tid. Bra skit. Helt enkelt.

#7: Gorillaz Sound System

Det började bra. Mina förväntningar var på topp och man inledde med Feel Good Inc., Clint Eastwood och 19-2000. Svårt att inte bli jävligt peppad, liksom. Men när man väl hade bränt av det tunga artilleriet blev det smärtsamt tydligt att det var Sound System, och inte Gorillaz, som stod på scenen. Jag höll hoppet uppe, men någonstans i mitten, när man för fullt höll på att slakta Dare, dog det för mig och festivalens största besvikelse var ett faktum. 

Jag ville se Gorillaz, och under de partier när de rakt av spelade Gorillaz-låtar ihop med musikvideor fick jag nästan det. Övrig tid var det dock bara ännu en trött DJ-skara som skodde sig på någon annans storhet. När man fick slut på stora låtar att exploatera började man hacka sönder de mindre, och mot slutet blev det bara en stark basgång och en missljudande ljudmatta kvar.

Fy!

Och sen… åkte vi hem. Stay tuned för del 2.