Vi åt på IKEA för ett tag sedan. Jag, Kajsa Kavat och lite annat löst folk (Läs: vänner). Det var en okej middag. IKEA-mat är ganska precis det. “Okej”. Absolut inget mer. Jag har inget emot att äta på IKEA eftersom priset är en snålrövs våta dröm, men jag söker mig inte gärna dit med någon regelbunden intervall.

Dock verkar andra vara långt mycket mer positiva än vad jag är. Superpeppade på Ingvars krubb. Och det… får man väl vara. Kan jag tycka. Jag har inget emot folk som tokälskar billigt käk. Men hur billigt det än må vara tycker jag ändå att det får finnas någon måtta med berömmet.

För när någon börjar kaskadspy lovord över en torr kycklingbit med pommes, då sätter jag ner foten. Billigt ja, gourmet, nej. Och det exempel jag är mest kritiskt inställd till är bearnaisesåsen. Vid nämnda middagstillfälle uttryckte jag nämligen en stark kritik mot den sura sörja man försöker kränga som bearnaise fick jag nämligen mothugg. 

Konsensus tyckte helt plötsligt vara att bearnaisen var ganska god. Riktigt god, till och med. Restauranggod, enligt vissa källor. En smak av hemmagjord. När jag hörde det kunde jag inte låta bli att fnysa. Fräsa, frusta och fnittra. Fjärta, i ren protest. För inte fasiken smakar IKEAs fabrikssmörja hemmabea inte. Eller? Är det jag som har helt för mig när jag tror att en riktigt bra bearnaise ska smaka annat än härsket ister? Ska den gula härligheten verkligen få gommen att skrika i vild panik?

Jag blir helt plötsligt osäker. Jag verkar nämligen vara ensam i min åsikt.