Joe Marmalade

Den känslan.

Sat, 18 May 2013 21:50:30 +0200

Den känslan.

Rejection: Part 1

Wed, 15 May 2013 17:25:57 +0200

Hej!

Tack för att vi har fått läsa och överväga ditt manuskript. Vi har diskuterat ditt manus, men dessvärre har vi beslutat oss för att tacka nej till utgivning. När vi antar en bok är det många faktorer som ska stämma. Till exempel måste förslaget passa på vår utgivningslista, vi måste tro att vi kommer göra manuset rättvisa och kunna få ut den färdiga boken till rätt försäljningskanaler och till en tillräckligt stor publik.

Vi får in ett stort antal manus varje år och har därför endast möjlighet att ge utförligare kommentarer i ett fåtal fall.

Tack för att du vände dig till oss!

Med vänlig hälsning,
Sara Arvidsson
Albert Bonniers Förlag

Trådlösa hemskheter: publikationen

Mon, 06 May 2013 09:15:53 +0200

Återkommande läsare minns kanske mitt mejl till ekuriren, efter att dessa låtit publicera en paranoid pseudovetenskaplig debattartikel om farorna med trådlösa nätverk. De minns kanske också att jag fick svar och hur jag till sist skickade in en motartikel. Då jag inte är en återkommande besökare på ekuriren.se missade jag artikelns publikation, men nu är den i alla fall uppe.

Läs och njut. Eller något.

Jag är inte säker, men Fat Jesus kan vara det bästa jag någonsin...

Thu, 02 May 2013 18:30:35 +0200

Jag är inte säker, men Fat Jesus kan vara det bästa jag någonsin skapat.

The girl who kicked the hornet's nest

Thu, 18 Apr 2013 18:37:33 +0200

Sagt… och gjort.

Jag fick ett svar

Thu, 18 Apr 2013 12:15:14 +0200

Debattsidan är ett forum för olika åsikter, vara Mona Nilsson står för en. Är du av en annan åsikt kan även du föra fram denna på debattplats.

Med vänlig hälsning,

Agneta Lokrantz

Vik. insändar- och debattredaktör

Hej, Agneta Lokrantz. Du måste lära dig skilja på “åsikt” och “fakta”. Det kan vara din “åsikt” att jorden är platt och gravitation är en illusion, men det ändrar inte det faktum att så inte är fallet.

I debattartikeln lägger Mona Nilsson fram saker som hon hävdar är etablerade faktum, vilket det absolut inte är. Det är ingen åsikt, det är felinformation.

Att tillåta människor som Mona Nilsson att stå oemotsagda, eller över huvud taget låta dem uttala sig på ett sätt som får det att framstå som att de vet vad de pratar om, är ett pressetiskt haveri i paritet med att låta representanter från Vaken.se uttala sig om faror med vaccin. Eller för den delen låta en representant för Avpixlat uttala sig om “farorna med invandring”.

Jag förstår tanken med att låta olika åsikter komma fram, men ni har fortfarande ett ansvar för vad ni släpper igenom. Och den här typen av artiklar är inte att ta det ansvaret.

Ett mejl till ekuriren

Wed, 17 Apr 2013 11:45:12 +0200

Jag läste en debattartikel. Jag uppskattade den inte. Så jag skickade ett mejl.

Kära ekuriren. Med all tillbörlig respekt, vad i helvete tänkte ni när ni publicerade debattartikeln ”Trådlös teknik har kända risker” (http://ekuriren.se/ledareasikter/debatt/1.1750398-tradlos-teknik-har-kanda-risker)?

Jag är väl medveten om att en debattsida ska representera flera olika åsikter, men Mona Nilsson från ”Strålskyddsstiftelsen” (en stiftelse som helt saknar all form av vetenskaplig tyngd) lägger inte fram en åsikt. Hon lägger fram en paranoid vanföreställning.

Debattartikeln är ett alarmistiskt debakel utan någon som helst substans. Mona Nilsson hänvisar till pseudovetenskapliga artiklar som har blivit hårt kritiserade från etablerade vetenskapsinstitutioner och får stå helt oemotsagd. För personer som inte är insatta i ämnet är det lätt att svälja hennes teknofobiska dravel som fakta.

Spelreglerna för press, radio och tv säger:

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

Jag undrar hur väl ni tycker att ni följt de reglerna?

Photo

Tue, 16 Apr 2013 14:32:21 +0200

Ett substanslöst inlägg

Mon, 15 Apr 2013 01:33:19 +0200

Jag skickade iväg mitt första bokmanus till förlag i torsdags. Och igår skar jag sönder två fingertoppar när jag skulle skära potatis med min mandolin. På något sätt känns det som att det senare har större inverkan på mitt liv.

Klockan är tio i ett. Jag har precis duschat och slagit upp ett glas vin. Det är ju ändå söndag, liksom. Och så ska jag skriva det här inlägget som jag gått och skjutit på.

Jag har velat vara kreativ på senaste tiden. Och när jag inte lyckats med det har jag försöka brute force:a fram det. Vilket har gått sådär. Här på Joe Marmalade har jag inte skrivit alls sen årsskiftet, typ. Lite spridda inlägg, inget med substans. Lite som när bloggen startade, faktiskt. Sen tog jag en paus från Twitter. Det höll visserligen inte mer än en vecka, men tempot nu är fortfarande betydligt lägre än innan.

Jag har gjort dödspop, en massa, men tappat lite på senare tiden. Sen startade jag upp Dialogo Di för bara några dagar sedan, men är osäker på hur det kommer gå vidare. Ungefär som det här inlägget.

Boken. I alla fall. Jag skickade in den. Till tio olika förlag. Sex av dem ville ha den utskriven. Ett sjunde ville ha ett mejl först och sen få den utskriven. Bara frimärkena kostade nästan 150 kronor. Utskrifterna tog slut på alla krediter skolan gett mig.

Jag har inga större förhoppningar på att bli utgiven. Jag vet ungefär hur stor andel av förstagångsförfattare som blir utgivna. Inte särskilt stor alls, basically. Men det är mitt första försök och jag tänkte uppdatera bloggen löpande i takt med att jag blir refuserad. Misslyckande live, liksom. Så länge man skriver om det dåliga med en ironisk underton så är det okej.

Klockan är tjugo över ett. Lite vin kvar. Ingen riktig ordning på det här inlägget. Jag tror jag försöker säga något om kreativitet. Det går sådär. Både med sägandet och kreativiteten.

Jag har fått mitt första betalda jobb som journalist. Eller journalist och journalist, jag skriver fluff pieces till ett gratismagasin i Kristianstad. Texter som skrivs mer enligt löpande bandet-devis än med kreativa förhoppningar. Men jag får betalt, så jag klagar inte. Det är inte precis ett hårt arbete.

Jag har rester i förrförra kursen som jag inte gjort än. Jag skjuter konstant upp dem och får en ångestklump i magen när jag tänkte på det. Men jag har i alla fall lämnat in min bok. Det är alltid något.

Nu svamlar jag.

Jag vet inte vad jag ville med det här inlägget. Skriva. Av mig. Typ. Berätta vad som hänt. Det har hänt otroligt mycket. Men egentligen nästan ingenting alls. Allt är sig likt.

Kanske börjar jag blogga här mer igen nu. Kanske inte.

Photo

Mon, 08 Apr 2013 13:04:27 +0200

Photo

Fri, 29 Mar 2013 14:00:38 +0100

Min reaktion på världen.

Wed, 06 Mar 2013 02:00:16 +0100

Min reaktion på världen.

Nu får just DU chansen att bidra till mitt kliv in på...

Mon, 04 Feb 2013 20:54:00 +0100

Nu får just DU chansen att bidra till mitt kliv in på arbetsmarknaden. Stöd #Jobb2punkt0!

@: K.linus.svensson@hotmail.com

#: 0730587456

Skrivdöden

Sun, 20 Jan 2013 03:52:00 +0100

Att säga att Joe Marmalade legat på sparlåga senaste tiden hade varit att ljuga. Det är ingen jävla sparlåga. Det har varit fullstopp. På grund av ett minst sagt trassligt kärleksliv har jag helt saknat lust att skriva.

Jag har tvingat ur mig ett fåtal texter, men då huvudsakligen till forum där jag känner ett större ansvar för att bidra. Dessutom har jag använt den lilla kreativitet jag har kvar på mitt och Per Erik/@FilthyAnalWhore’s nystartade projekt, #dödspop. Något som ni borde hålla fortsatt koll på, såklart.

Jag tar inte livet av Joe Marmalade nu. Förhoppningsvis återfår jag skrivlusten, och då kommer inläggen antagligen börja trilla in här igen. Men som det ser ut nu går min energi åt till att reda upp mitt liv, dra mitt strå till stacken på Svampriket.se, skapa dödspop och drömma om framtiden med Per Erik, och hänga med i skolan.

Vad jag vill ha sagt med det här är ganska oklart. Jag lämnar väl en lägesrapport. Till mina fyra-ish läsare. Så att de inte oroar sig.

Blast from the jävla past

Sun, 13 Jan 2013 00:30:22 +0100

Hittade det här i ett gammalt textdokument. Ska nu lägga in mig på anstalt.

I pray for drugs. Inserted straight into my bloodstream. Tubes like boa constrictors, administrating heroine, ecstasy and liquefied junk food, jabbed into my jugular. Nicotine patches covering every inch of exposed skin. IV alcohol. Soap operas and reality TV directly into the brainstem.
They say all these drugs that bring us happiness are poison. But they’ve got it wrong. The drugs aren’t the poison. The happiness is. We were not built for it.
Default setting: Miserable.
Living is a transit phase. The short breath of air between complete non-existence and death. The time between the tick and the tock. We didn’t exist for an eternity before we were born, and we will be dead for an eternity when we die. So why not make the most of it? Poison me baby.
But human is a state of being. Or so they tell me. I have to earn it. They set up a tribunal in my honor. Natives shouting in tongues. “We hereby sentence you to…”
Sorry, I didn’t catch that last part?

"Love. What the fuck is it for anyway?"

Mon, 31 Dec 2012 22:57:35 +0100

“Love. What the fuck is it for anyway?”

- Joe Marmalade

Ballad of a man left broken

Wed, 26 Dec 2012 00:30:00 +0100

Press to set mood

It was one of those ash-grey December nights when the very notion of a Very Merry Christmas and an Oh So Happy New Year seemed as ridiculous as cats in bright colored tutus. Joe Marmalade stood in the corner of Bad and Worse smoking an economy brand cigarette as crooked as the minds of those unlucky few scouring the streets around him.

His heart was shattered, though he’d never care to admit to it. There were no tears, that satisfaction he would not give her, instead his feelings reflected only in the drops of dirtied rain forming around the brim of his hat. He took a deep breath of cigarette smoke and polluted air, not knowing which was worse. The cigarette burned brightly for a second, lighting up his face. On it you could read hardship as plain as you could silly rhymes from a Doctor Seuss children’s book.

The fire ate all the way to the filter and Joe crushed the butt underneath the heel of his boot. He would never concede to it, but in his mind he always imagined it to be that dirty, dishonest bastard being squelched into the filth. She was no angel, he knew that, and he very much recognized her fault in what happened. But she wasn’t the only one at fault, now was she? Albeit a bit rugged, even Joe was enough of a gentleman to recognize what that man had done as something you just do not do to another man. To a friend.

Friend. The word rang false in his ears. Tasted like a dirty penny in his mouth.

He sighed. No matter. No point. Him dwelling on the past, what would it lead to? He turned up the collar of his trench coat to protect from the harsh elements, hoping at the same time it would shut out his own malevolent thoughts, knowing too well that wasn’t going to happen. He put his hands in his pockets and turned out into the street. He was all but completely alone now. Alone with the night. A ragged back alley cat looked for a scrap to eat in a trash can just in the corner of his eye; a homeless man lay sleeping – or was he dead? – wrapped in wet newspapers. Other than that, no one.

A slow drizzle showered the concrete as Joe walked deeper into the night. What was he looking for? He didn’t know. Something else, he guessed. Something other. Something, anything, that would soothe his aching heart.

Joe Marmalade dissolved in the blackness. A man left broken.

Att lida av twitter

Sun, 02 Dec 2012 18:01:59 +0100

Jag är så förbannat trött på att hela världen ska ge sig på att analysera twitter som om det vore en psykologisk åkomma. Man pratar om ytlighet och bekräftelsebehov och hur asociala människor har blivit. Om hur det går för snabbt och är för mycket ett måste.

Det baserar sig i någon jävla vanföreställning om att interaktioner skulle vara så mycket mer intressanta bara för att de är ansikte mot ansikte och människor är så mycket mer riktiga bara för att man råkar dela geografi. Majoriteten av människor manmöter är fullständigt ointressanta och majoriteten av det som sägs under en dag är fullständigt skit.

Jag känner mig inte stressad av twitter, jag känner ingen press att skriva. Om något är jag pressad att prata med alla ointressanta människor i verkligheten. Jag twittrar för att det roar mig. Det roar mig att skriva och det roar mig att läsa. Ibland twittrar jag för att saker är jobbiga och det hjälper att skriva av mig. Jag gillar att folk tycker om det jag skriver, precis som jag gillar att folk uppskattar det jag säger. Det är ingen unik jävla företeelse.

Såklart finns det människor som missbrukar twitter, som allt annat, men bara för att man skriver där betyder det inte att man skulle vara en sinnesslö drönare i konsumtionssamhället. Man är ungefär lika ytlig där som man är i verkligheten, säger ungefär lika intressanta/ointressanta saker. De flesta blir inte mer asociala när de börjar twittra, snarare tvärt om.

Twittra inte om ni inte vill, men lägg för fan av med hobbyanalyserna.

SD och idiotin

Sat, 24 Nov 2012 00:15:00 +0100

Ingen har väl missat Expressens mastodontavslöjande att SD är smockfullt av misogyna rasister. Förra veckans nyhetsflöde dominerades fullständigt av tre småfulla multikultmotståndare och så sent som idag släpptes DVD-boxen med bortklippta scener och kommentatorsspår.

Och såklart är jag helt med på att Sverigedemokraternas talrika fuck-ups ska belysas med strålkastarljus, men jag kan inte låta bli att känna att Expressens sätt att hantera skandalen snarare hjälpt än stjälpt de mysnazistiska köksbordspolitikerna.

Man har gottat sig för mycket. Speciellt i säsongsfinalen blev det en självgod bromance-gettogether utan dess like. Det har varit för mycket sensationsjournalistik om ett ämne som i sig är sensationellt nog vilket bara ytterligare spär på SD-följarnas konspirationsteorier om PK-medias häxjakt. Att bevisen var fullständigt oemotsägliga överskuggas liksom av Expressens sätt att presentera dem.

Det var sjukt effektivt, såklart. I alla fall i redan kritiska kretsar. Preaching to the choire, så att säga. Men likt den förkrossande intervjun av Bert Karlsson i Ny Demokratis vagga får det hela omvänd effekt. Underdog-auran blir ytterligare förstärkt, och mycket riktigt har SD enligt opinionsundersökningar plockar fler väljare i och med skandalen, istället för att tappa, vilket man kanske förväntat sig.

Att kalla en röstarskara för idioter är alls inte konstruktivt, men i vissa sammanhang är det svårt att ta till andra ordval. Att SD-topparna gör saker som inga andra partipolitiker skulle komma undan med ignoreras liksom av en skara politikanalfabeter som anser att PK är årtusendets förolämpning. Istället ser man partiet som en röst för den lille, vite, killen och hur mysigt vi än tycker det är att trycka till partiet så gör det inte mycket annat än att spä på den synen.

Så när Expressen vita riddare sitter och ser skitnöjda ut med sig själv gör de det utifrån någon slags vanföreställning om att de skulle göra världen till en bättre plats. Men den tron stammar i en vanföreställning om att Sverigedemokraternas väljare är rationella, tänkande samhällsmedborgare. Det spelar ingen roll hur många krönikor som skrivs om att man måste börja behandla väljarna som människor, det ändrar inte det faktum att de evolutionärt står närmre gibbonapor än dig och mig.

Nu tar jag visserligen i så att jag kräks, men jag har själv stått och skanderat att ”man måste ta debatten” en gång i tiden. Nu, däremot, efter att ha sett en hel väljarskara som inte blir det minsta avskräckta av politiska representanter som bevisligen sagt rasistiska och misogyna saker, planerat att pryla en kille med järnrör och sen ljugit om det hela, så ger jag upp. Man kan inte argumentera med människor som uppenbarligen är så genomkorkade att de inte förstår ens de enklaste av logiska resonemang. Det går inte.

Jag är en mindre människa än Voltaire. Jag skulle fan inte dö för deras rätt till sina åsikter. Jag skulle döda dem. Med eld.

(Jag inser att det här blogginlägget tappade både röd tråd och ansats till saklighet, men jag hoppas att ni alla blir så bländade av mina slående formuleringar att ni mest får lite halvstång bara av hur snygg texten är. Annars kan ni gå och dö.)

Kursstart

Mon, 12 Nov 2012 15:50:10 +0100

Jag gillar rutiner. Rutiner är bra. Göra en sak måndag-fredag och sen hålla helg. Vissa saker kan ha större cykler, andra mindre. Kanske ta en öl en gång i månaden. Viss variation tillåten. Men överlag vill jag ha rutin.

Nya kurser i skolan rubbar helt rutinerna. Första veckan är ett helvete. Första dagen är innersta cirkeln. Jag löser det genom att inte lyssna på lärarens instruktioner. Låter andra ta ansvar. Drömmer om att komma hem och ignorera omvärlden. Att ha ledig tid. Helst med Kajsa Kavat.

Det blir bättre. Med tiden. Sista veckan är oftast riktigt skön. Även om jag såklart alltid drömmer om ledig tid. Helst med Kajsa Kavat.