Posts tagged åsikter

Jag såg den andra av Guy Richies Sherlock Holmes-filmer ikväll. Och i likhet med hur jag kände mig efter första filmen är jag något besviken.

Likt sin föregångare har Sherlock Holmes: A Game of Shadows mycket på sin sida. En karaktär jag tycker mycket om, en skådis jag älskar och en regissör som av och till gjort helt briljanta filmer. Men, lik sin föregångare, blir det för… rörigt.

Det finns mycket bra i både den här filmen och föregångaren, men det händer för mycket. På något vis. Jag har svårt att precisera min känsla bättre än ”rörigt”. Jävligt rörigt.

Sägas ska dock att flykten genom skogen är hissnande. Enastående.Och den slutgiltiga duellen mellan Sherlock och Moriarty fullständigt briljant. Tyvärr räcker det inte. Inte i min bok.

Käkade burgare och gick på bio igår. En riktigt trevlig kväll, med andra ord.

Film blev The Hunger Games, efter lovord från flera håll. Och visst, det var en stabil rulle. Till och med en riktigt bra film. Inget som kommer gå till historien, kanske, men bra. Riktigt jäkla bra. Mycket bättre än en viss annan serie ungdomsfilmer, med en blek tråkbrud i huvudrollen. 

Filmen var välspelad i den mån att ingen av skådisarna fick mig att vilja banka huvudet i en tegelvägg, vilket annars är kutym i filmer med många ungdomar, den hade en annorlunda och snygg art direction och en intressant berättelse. Jag ger tummen upp och väntar glatt på uppföljaren.

Burgarna då? Vilka kulinariska mästerverk var det vi satte i oss? Ja, själv föll jag som en fura för reklamen och beställde in en M Bacon, McDonalds nya lyxburgare. Det tog mig hela tre tuggor att acceptera vad det var jag smakade. M Bacon smakade nämligen starkt av… ingenting.

Ingenting alls. Inte ett dugg av någonting, mer eller mindre. En bismak av bacon, kanske. Någonstans långt borta. men mest ingenting. Brödet var visserligen snyggt, men också tjockt, smaklöst och jävligt brödigt. Osten smakade ingenting, över huvud taget. Efter att ha bett om mer dressing smakade burgaren lite, i alla fall. Men inte heller då så jävla gott. Dressingen var mest skum. Inte alls lyxig.

Den sämsta burgaren jag ätit på McDonalds, helt klart, tillsammans med den råhemska Big Barbecue som var så dränkt i barbecuesås att den var på gränsen till oätlig. 

Kajsa Kavat hade betydligt mer tur med maten. Hennes Prime Chicken var visserligen ingen sensation, men den var långt bättre än skräpet jag satte i mig. God kyckling, god dressing gott bröd. Gott helt enkelt. Men samtidigt ganska medelmåttigt.

I slutändan rekommenderar vi nog båda en fyra, fem Double Cheese istället för dyrburgarna.

Jag och Kajsa Kavat gled löst och ledigt in på Biostaden Kalmar för en visning av Mission Impossible: Ghost Protocol i helgen. Jag hade tänkt skriva om det tidigare, men tiden har varit knapp. Och när jag kom att tänka på det där med maneterna kände jag att det fick gå före. Har man fått hela sin existens gudomligt rövknullad i munnen känns det lite som att det hade varit en ytterliggare teabagging att bli puttad bakåt i bloggkön av Tompas superagent.

Filmen, i alla fall, var bra. Riktigt bra. Bäst i serien, faktiskt, vilket inte säger så lite som vissa av en kanske tror. Visst var första filmen mer charmig än bra, och andra filmen mer dålig än något annat, men trean var bra på riktigt. Jag menar, Philip Seymour Hoffman som skurk!

Och fyran toppar alltså allihopa. I trean försökta man köra på en lite mer seriös (med Mission Impossible-mått mätt) framtoning, vilket nu lämnats. Det är lättsammare och häftigare. Det märks att det gått åt en smärre förmögenhet för att göra filmen, och varenda krona har hamnat precis där den bör. Kanske inte om man tänker på att den mängden pengar hade kunnat användas till att göra Kenya världsledande inom medicin, men om man ignorerar sådant trams.

Ska man säga något dåligt får det väl bli slutet. Det var inte värdelöst, men den sista halvtimmen var blek. All heder åt Mikael Nyqvist, som gjorde en finfin insats som skurk, men ett slagsmål med en gubbe i ett parkeringshus och ett skottdrama i ett kontorskomplex känns något klent efter biljakt i en sandstorm, infiltration av Kreml och friklättringen på utsidan av världens högsta byggnad. 

Och det var väl mer eller mindre det.

I helgen kom svärföräldrarna på besök, vilket såklart innebar ett restaurangbesök. Efter att ha blivit systematiskt underväldigade av stadens utbud av grekiskt och asiatiskt bestämde vi oss för att sätta vår tillit till en italiensk restaurang. Italienska restaurangen brukar sällan missa målet, resonerade vi.

Valet föll på Piccolino och klockan 20.00 slog vi oss ned vid ett bord för fyra. Det fanns stora förhoppningar, och förrätten lovade gott. Visst var vitlöksbröden mer sunkiga än krispiga, och vitlökssmaken var försvinnande liten, men kantarellsoppan vägde med råge upp för det.

Så var det då dags för kvällens huvudnummer: fläskkotlett med getost, parmesanrostad potatis och trepepparsås. Inte helt jävla skrevspark, om man säger så. I alla fall inte i skrift.

Verkligheten var något annorlunda. Först och främst visade sig geotosten vara en fårost. Svårt att klaga på, då fårost är fruktansvärt gott, men det är svårt att inte reagera när menyn skiljer sig så från resultatet. Lättare att klaga på var den snustorra grisen och de sunkiga potatisarna. Att såsen, som man beslutat sig för att dränka in precis hela rätten i, dessutom var långt under förväntan fungerade som en slags grand finale av jävlighet.

Rätten var inte äcklig. Absolut inte. Men inte mer än helt okej heller. Och när man betalar en halv jävla sportcupé för det så vill man gärna att det ska bli ett disco i munnen. Och inte en slö åttioårsfest helt utan spetsat fruktbål.

Två av fem spanska flugor. (Jag vet att restaurangen var italiensk och inte spansk, men då blir det ju alls ingen ordvits. Och, ärligt talat, hur jävla stor är skillnaden?)

Julgodis är inte gott. Oftast. För det mesta smakar det bara gammal socka i sockerlag. Unket, äckligt, sliskigt. Usch och fy. Inte heller när vanligt godis ska julifieras brukar det sluta bra. Det brukar smaka som att man förstört originalgodiset. Enbart. Man blir arg och besviken.

Men jag och Kajsa Kavat bestämde oss trots detta att ge oss i kast med Dumle Pepparkaka. Dumle har nämligen lyckats ganska bra med sina tidigare nyversioner. Inte så mycket för att nyversionerna varit några revolutionerande smaksensationer, utan mer för att dumle är en förjävla bra grund att stå på. Varianterna blir oftast inte lika goda som originalet, men nästan. Och nästan lika gott som dumle är fortfarande jävligt gott.

Men. Pepparkakan då. Hur ligger det till med den? Lik dumle är den ju. Väldigt. I alla fall inledningsvis. De första tio sekunderna smakar det enbart dumle. Så mycket enbart dumle att man börjar undra om man måhända tagit fel påse. Sen slår det dock om, och pepparkakssmaken kommer fram på riktigt. Sista fem sekunderna smakar det helt plötsligt bara pepparkaksdeg.

Det smakar gott. Utan tvekan. Dumle är gott och pepparkaksdeg är gott. Men man blir ganska snabbt mätt på det, tyvärr, och det är inte lika gott som vanlig dumle. Men nästan. Jävligt nära. Hade man blandat en skål med vanliga- och pepparkaksdumle hade jag inte blivit besviken oavsett vilken jag fick. Så god är den.

Det blir en fyra. Och vi kör hattar igen. Det tar förvånandsvärt lång tid att göra nya poängmätare.

Börjar rubrikerna bli långsökta? Kanske. Men. Det ändrar inte det faktum att det ätits efterätt, om vilken det ska tyckas.

Efterätten i fråga är direkt stulen från Halv åtta hos mig och är nästa naturliga steg i Den Svenska Avokadohysterin™. 

Jordgubbsspegeln smakade jordgubbe, varken mer eller mindre. Ingen dålig smak, men en ganska kraftig smak som ofta tar över. Men klickade man på med rejält av den isade avokadocremen (eller avokadokrämen som man säger om man inte är så jävla posh) så vägdes det upp bra. Ingen stark avokadosmak, men å andra sidan, när har avokado någonsin en stark smak?

Sött och gott, men lite för lätt om man som jag är van att sätta i sig trefjärdedels kladdkaka på egen hand och sedan skrocka förnöjt. Något att tugga på till hade inte suttit fel.

Det blir 3/5 Popeye The Sailor Man

Varför Karl Alfred? För att jag säger det!

Jag är lat. Jag vet. Hela förra veckan har jag gått och sparat på mattankar. Tänkt slänga upp lite snabba åsikter. Men jag är lat. Som en liten pösmunk. Jag sitter hellre och tittar på bilder förställande djur i diverse dråpliga situationer. Oftast. Det blir inga bloggar. Och blir det bloggar då handlar de snarare om tanter med stora munnar. 

Jag skäms. Och jag slänger upp lite snabba åsikter.

IKEA

Vi åt på IKEA, jag och Kajsa. Tänkte att det var lite som en restaurang för människor utan pengar. Maten var okej. Inte mer. Min kyckling var lite torr, bearnaisen sur och läsken kemisk. Att ära på IKEA är som att äta riktig mat som körts genom en kopieringsmaskin. Inte värdelöst, men heller inget blir vrålsugen på. Priset, däremot, smakar mumma. Och tillsammans med en efterrätt som kravla sig halvvägs upp mot riktigt bra så stiger betyget, en aning.

Jag vet att halva poäng tar bort hela finessen med en femgradig skala, men det skiter jag i. Det blir 2,5/5 glada Ingvar.

Pringles Rosemary & Olive Oil

Efter salt och peppar-succén förväntade jag mig storverk. Men några storverk blev det inte. Inte alls. Smaken var svag och blek. I sig själv helt okej, mest eftersom rosmarin är smaskens, men alldeles för svag. Mer smak och mer salt hade kanske räddat chipsen, men nu var de mest tråkiga. Fortfarande ungefär 22 gånger bättre än det där tramset Sour Cream & Onion, dock.

2/5 mustaschprydda Pringlesgubbar.