Posts tagged Idioter

Då var vi framme vid del två i Hultsfredsrapporterandet, vilket i mångt och mycket är den mest spännande delen. Det är stöld, våld och polisinsatser. Låt oss börja.

The Background

Det har blivit natt dag två och gänget™ återvänder från festivalområdet. Allt verkar frid och fröjd, men på campingen är det något som inte riktigt stämmer. Min och Kajsa Kavats matväska är nämligen spårlöst försvunnen. Puts väck!

Nu ska man väl i och för sig vara glad att det var matväskan och inget mer värdefullt, men oavsett var det allt annat än roligt. Maten kan ersättas, men den hade trots allt kostat pengar, och väskan den låg i var min pappas gamla militärväska, som jag tycker mycket om.

Så, jag ger mig ut och letar. De första jag besöker är de trevliga finländarna i campet bredvid. De beklagar förlusten och pekar mot ett annat camp, som de säger haft en del skit för sig. De har bland annat klottrat på tält över hela campingen och betett sig allmänt rövigt. 

Aha! Sa jag. En ledtråd. Bästa att följa den. Jag går med bestämda steg över till campet och frågar om de sett en grön militärväska med mat som försvunnit. De förnekar givetvis det hela med sköna kommentarer som “Äh, den kommer du nog aldrig hitta igen” och “Vadå, det finns ju mat att köpa överallt!”. Vart väskan tagit vägen är inte längre ett mysterium.

The Incident

Jag går och borstar tänderna och surar. Berättar för Kajsa Kavat vad jag kommit fram till och går sedan och hämtar vår ficklampa. Jag ska ha väskjäveln. Med ficklampa i högsta hugg traskar jag rakt in i deras camp. De muttrar lite och säger saker som “det är så mycket folk här, så vi har ingen aning var alla grejer kommer ifrån”. Ja, och så ber de mig, såklart, att dra åt helvete. 

Men jag hittar väskan bakom en uppblåsbar soffa. Tom. Maten, eller i alla fall ungefär hälften, ligger utspridd över marken. Under konstanta hån börjar jag samla ihop våra grejer. “Öh, det där kan ju vara vem som helsts grejer!”. Ja, jo. Förutom att det är våra.

Med det mesta ihopsamlat börjar jag gå. Och blir fälld, så att jag tappar allt igen. Kul. Ner på marken igen och börja samla. Här gör jag mitt stora misstag. En av killarna som sitter bakom mig brölar sarkastiskt “Äre dina tomburkar på marken åsså eller?”, varpå jag får nog och häver iväg en av sagda ölburkar rakt bakåt, i riktning mot rösten. Och får in en fullträff.

Så, nedslängd på marken med ett par nävar runt halsen inser jag att det kan ha varit dumt. Vad göra nu, liksom? Jag är många saker, men biffig är inte en av dem. 

Enter: Kajsa Kavat. Med metaforisk mantel fladdrande i vinden stormar hon in och lyckas får ut både mig och väskan. En sann hjältinna. Och nu är hon dessutom på dåligt humör. 

The Law

Att skvallra är inte lika coolt som att ta saken i egna händer. Det är däremot en halvkilometer smartare, och just därför ber Kajsa vakterna lite diskret att kolla upp läget i deras camp. Inget konkret, bara checka lite. Sagt och gjort, vakterna går dit och fråga lugnt om det är något som händer. Vi bevittnar det hela på avstånd och är något oroliga att killarna bara ska snacka bort det hela och sen komma efter oss.

Vår oro är dock onödig. Så slipade var inte de här killarna. Istället väljer de att försöka lösa situationen genom att klippa till vakterna. Vad exakt det var som ledde dem till tanken att det var en bra taktik kan jag bara spekulera i. Men det var det alltså inte.

Ytterliggare vakter strömmar till, följt av poliser med piketbuss. Det börjar dyka upp lite löst folk i vårt camp och vi ställer oss tillsammans och bevittnar spektaklet. Jag börjar lugna ner mig lite och kan snart vara med och fälla gliringar och skojfriska kommentarer. Inte högljutt, såklart, men ändå.

Killarna fortsätter slåss. Och så försöker de springa. Vakterna håller ner så många de kan, polisen plockar fram batongerna och försöker stoppa resten. Killarna ger inte upp. De fortsätter slåss. De slåss mot en skara som är dubbelt så stor, får ideligen stryk, men de ger sig inte. En kille lyckas, trots x antal batongslag mot benen springa ifrån platsen, resten samlas ihop och sätts i bussen. Läget lugnar ner sig, vakterna meddelar sina kollegor att hålla uppsikt efter puckot som sprang. Det är över.

The aftermath

När rövskallarna försvunnit återvänder vi till deras camp. Det gör också ytterliggare cirka tio personer från runtom på campingen. Någon hittar sin väska, en kille hittar sin iPhone. Vi hittar lite mer av våra saker. Det visar sig att sofforna är stulna från ett arrangörstält och att killarna plankat in. Vakterna kommer förbi och säger att vi kanske borde flytta eftersom man inte kan försäkra sig om att de inte tar sig in igen när de är ute ur häktet. De frågar om jag inte vill anmäla, men jag känner inte för att ödsla mer tid på dem.

Dagen efter vaknar vi av ett en av killarna blivit tillfälligt insläppt för att hämta sina saker. Han går runt och uppmanar folk att spöa på mig när de ser mig. Men han är snart ute igen och får inget direkt gehör. Vi beslutar oss att inte flytta och killarna återkommer inte. Det hela fick en lugn och odramatisk upplösning, till sist. 

Skönt, såklart. Men lite otillfredsställande, samtidigt. Jag hade gärna tagit en kort diskussion med de sköna grabbarna. Rensat luften lite. Men så blev det inte. Så istället postar jag här:

Öppet brev till rövskallarna.

Hejsan, ni. Allt bra? Vad bra. Jadå allt är bra med mig med.

Jag vill att ni ska veta att jag inte är arg på er. Inte alls. Jag skyller ingenting av det som hände på er. Jag förstår att ni aldrig skulle ha gjort som ni gjorde ifall det inte var så att era hjärnor är mindre än era ögonglober, och att det är så rår ni ju inte för. Det är inte ert fel att eran pappa och eran morfar är samma person.

Det är också viktigt att ni vet att det inte var ert fel att farbror Hektor brukade smyga in på era rum för att leka en lek som han kallade ”Pussa Elefanten”, och jag förstår att det var jobbigt. Jag förstår också att det var jobbigt när ni blev lite äldre och farbror Hektor började ägna sin uppmärksamhet åt er kusin och tappade intresset för er och hur det sen måste ha svidit lite extra att ingen av flickorna i er ålder visade något som helt intresse för er, hur mycket ni än drog dem i håret. Men inget av det var ert fel. Ni kan ju inte rå för att ni är strykfula, inavlade och dumma som spån.

Nu kanske ni tycker att jag antar väldigt mycket om er bakgrund enbart baserat på ert beteende under några få dagar. Men då skulle ni ha fel. Jag antar nämligen inte. Jag hoppas. Hoppas för mänsklighetens skull att det ligger något traumatiskt bakom ert sätt att tänka och vara. För ifall allt ni är är ett par bortskämda medelklasskidz som av någon anledning har fått för sig att det är er jävla rätt att bete er precis hur fan ni vill, då tappar jag tron på människor. 

Jag har svårt med ordet “naturligt”. Oftast och för det mesta används det av människor som är fulla av skit och/eller dumma i huvudet. Om jag får generalisera lite.

“Naturligt” har absolut noll praktiska användningsområden. Det är ett ord som inte betyder ett skit. Att försöka göra en gränsdragning mellan vad som är naturligt och inte kommer ofelbart leda till absolut ingenting.

Vad menas med enbart naturliga ingredienser? Jag menar, alla ingredienser måste ju någonstans vara hämtade ur naturen. Det finns liksom inte många andra ställen att leta. Är en onaturlig ingrediens något framställt av människor? För i så fall, vad använde de för att göra den?

Folk sprutlackerar insidan av sina småbyxor bara de hör ordet naturligt och kastar utan eftertanke ut vett och sans genom fönstret. Skit i vad det är, så länge det är naturligt vill man ha det. Man har elchockat liv i den där inre hippien som människor spenderade hela åttiotalet åt att försöka köra ihjäl med sina nyköpta Ford Escort.

Helt utan någon slags empirisk bevisning förkastar man modern vetenskap till förmån för ”naturliga” alternativ. Vanligtvis rationella människor rynkar på näsan åt huvudvärkstabletter och väljer istället medicin gjort på kolrötter och god tro. Att det står på paketen att det inte finns någon bevisad effekt, det avskräcker ingen.

Idioter.

Följande är baserat på en sann historia. I vilken utsträckning får ni själva avgöra.

I en stor korsning med trafikljus och grejer fungerar det som så att de bilar som ska svänga har grönt ljus samtidigt som cyklarna på den cykelbana de måste korsa. För att lösa detta används en slags ”först till kvarn”-metodik som helt enkelt innebär att ifall det är ett uppehåll mellan bilarna kör cyklarna och vice versa. Skulle man råka komma dit samtidigt som ett fordon av den typ man själv inte rattar håller på att korsa övergångsstället chillar man utav bara helvete, och kör när en lucka öppnar upp. Vanligt jävla bondförnuft, helt enkelt.

Fast inte enligt alla. Tydligen. Inte enligt kvinnan som fick för sig att råtuta när hon tvingades stanna i de två sekunderna det skulle ta mig att cykla förbi. Det faktum att jag också hade grönt ljus gav hon blanka fan i.

Nu är jag ingen person som har lätt för att brusa upp, men jag tänkte att det nog var bäst ifall jag tog och konfronterade kvinnan och diskuterade hennes beteende. Så, jag stannar min cykel framför hennes bil, stegar raskt fram till förarrutan och knackar lite lätt. Förvirrat och förbannat rullar hon ner rutan och tittar på mig.

”Du verkar lite arg. Lite stressad. Har du någon gång provat på torktumlarterapi?” säger jag lugnt. Det är tydligt att hon inte ens har hört talas om behandlingen, och som den goda samhällsmedborgare jag är tar jag det på mig att visa henne.

Med en snabb rörelse välter jag hennes bil och sätter, medan hon vrålar chockat, eld på den. I panik försöker hon kravla sig ut genom den manglade sidodörren. Så jag ställer mig över henne och stampar henne i livmodern.

Som en jävla chef.

Kära medelålders man som tutade på mig när min väska trillat av cykeln mitt på vägen. Jag vill bara säga att jag helt supportar ditt val att tuta ilsket trots att jag uppenbarligen redan hade uppmärksammat dig och gjorde allt jag kunde för att så snabbt som möjligt plocka upp min väska och ta mig ur vägen.

De säkert sju sekunder du förlorade när du var tvungen att sakta ner motiverade klart tutandet, och det hela ledde tveklöst till att allt gick mycket snabbare. 

Ditt jävla svin.

Att ha ett dokusåpa-prefix på sitt namn måste väl anses som den lägsta formen av kändisskap? Jag kunde tycka att det var helt okej när det bara var Robinson-Robban som sprang runt som en jävla idiot, men sedan dess har det gått fullständig jävla inflation i gruppen. 

Människor som behåller följande prefix i mer än ett år efter att de var med i programmet bör skjutas av:

Idol-

Färjan-

Bonde (söker fru)-

Ensam mamma (söker)-

Robinson-

Fast det finns ju en del dilemman. Hur ska vi till exempel göra med Robinson-Emma och Zübeyde? Jag menar, Emma gjorde ju en del programledar-gig och sånt där ett tag, och borde ha jobbat sig ifrån prefixet. Ändå är det hon som får behålla det, medan Zübeyde, som väl ärligt talat inte gjort ett skit, slipper det, eftersom hon ändå är den enda på södra halvklotet med det namnet. Det hela blir mycket komplicerat.

Vi får ta ställning till det när situationen uppstår att vi måste välja.