Posts tagged Joe Marmalade

Att säga att Joe Marmalade legat på sparlåga senaste tiden hade varit att ljuga. Det är ingen jävla sparlåga. Det har varit fullstopp. På grund av ett minst sagt trassligt kärleksliv har jag helt saknat lust att skriva.

Jag har tvingat ur mig ett fåtal texter, men då huvudsakligen till forum där jag känner ett större ansvar för att bidra. Dessutom har jag använt den lilla kreativitet jag har kvar på mitt och Per Erik/@FilthyAnalWhore’s nystartade projekt, #dödspop. Något som ni borde hålla fortsatt koll på, såklart.

Jag tar inte livet av Joe Marmalade nu. Förhoppningsvis återfår jag skrivlusten, och då kommer inläggen antagligen börja trilla in här igen. Men som det ser ut nu går min energi åt till att reda upp mitt liv, dra mitt strå till stacken på Svampriket.se, skapa dödspop och drömma om framtiden med Per Erik, och hänga med i skolan.

Vad jag vill ha sagt med det här är ganska oklart. Jag lämnar väl en lägesrapport. Till mina fyra-ish läsare. Så att de inte oroar sig.

Press to set mood

It was one of those ash-grey December nights when the very notion of a Very Merry Christmas and an Oh So Happy New Year seemed as ridiculous as cats in bright colored tutus. Joe Marmalade stood in the corner of Bad and Worse smoking an economy brand cigarette as crooked as the minds of those unlucky few scouring the streets around him.

His heart was shattered, though he’d never care to admit to it. There were no tears, that satisfaction he would not give her, instead his feelings reflected only in the drops of dirtied rain forming around the brim of his hat. He took a deep breath of cigarette smoke and polluted air, not knowing which was worse. The cigarette burned brightly for a second, lighting up his face. On it you could read hardship as plain as you could silly rhymes from a Doctor Seuss children’s book.

The fire ate all the way to the filter and Joe crushed the butt underneath the heel of his boot. He would never concede to it, but in his mind he always imagined it to be that dirty, dishonest bastard being squelched into the filth. She was no angel, he knew that, and he very much recognized her fault in what happened. But she wasn’t the only one at fault, now was she? Albeit a bit rugged, even Joe was enough of a gentleman to recognize what that man had done as something you just do not do to another man. To a friend.

Friend. The word rang false in his ears. Tasted like a dirty penny in his mouth.

He sighed. No matter. No point. Him dwelling on the past, what would it lead to? He turned up the collar of his trench coat to protect from the harsh elements, hoping at the same time it would shut out his own malevolent thoughts, knowing too well that wasn’t going to happen. He put his hands in his pockets and turned out into the street. He was all but completely alone now. Alone with the night. A ragged back alley cat looked for a scrap to eat in a trash can just in the corner of his eye; a homeless man lay sleeping – or was he dead? – wrapped in wet newspapers. Other than that, no one.

A slow drizzle showered the concrete as Joe walked deeper into the night. What was he looking for? He didn’t know. Something else, he guessed. Something other. Something, anything, that would soothe his aching heart.

Joe Marmalade dissolved in the blackness. A man left broken.

Det är mycket seriositet här på Joe Marmalade just nu. Hela redaktionen sitter med rynkade pannor och manchesterkavajer. Och, ni vet, sånt. All tramsighet rinner rakt ner i ett annat projekt och kvar på bloggen blir saker som man nästan skulle kunna kalla viktiga. 

Vansinne egentligen. Galet! Jag borde egentligen hänga upp mig själv i armbågsskinnet och vråla “skärp dig!” åt min egen spegelbild. Skärp mig! Eller, tvärt om kanske. Oskärp mig! Mer kul än viktigt™, ska det ju vara. Det är ju tanken. Det finns för mycket viktiga saker i världen redan. Typ växthuseffekten och barnfetma. 

Nä, vi här på Joe Marmalade ska sätta oss ner och diskutera detta. Ha ett styrelsemöte. Eller ännu hellre ett bångstyrelsemöte. Där vi sitter på borden och vrålar rimmande skällsord mot varandra. “Din pruttiga skrutt!” Kanske någon vrålar. Mest troligt inte, men kanske.

Onwards and downwards!

PS. Med “redaktionen” menar jag mig själv. Enbart. Jag är ensam och tragisk.

Tjänare, jag är en ost!

Det här är inlägg 200 på för Joe Marmalade. 200 på typ 260 dagar. Fyra inlägg per fem dagar, lite knappt. Ett helt okej tempo, och jag får säga det själv. Även om det har stannat av lite på slutet. 

Mycket av det har varit dumheter. Det allra mesta, om sanningen ska fram. Inledningsvis nästan enbart. Dumheter. Men jag antar att det är det jag gör bäst. Det här inlägget hamnar nog också i kategorin dumheter. Passande nog. Och, än mer passande, dumheter om hattar. Hattar är nämligen en oumbärlig del i varje stilmedveten persons liv.

Jag sportar själv oftast en homburg, vilket är en fedoravariant utan de klassiska inbuktningarna på sidorna och utan sluttande brätte där fram. Av och till skiftar jag den mot en bowler eller stråhatt, och vid speciella tillfällen kör jag cylinderhatt eller fez. 

En helt okej hattvariation. Om jag, återigen, får säga det själv, även om jag såklart alltid vill ha fler. Just nu jagar jag väl mest efter en klassisk fedora, en panamahatt och en stetson (Boss of the Plains) till vardagsbruk och en gammaldags djungelhjälm och en deerstalker (Sherlock-hatt), mest för att. Så att säga.

Jag gillar hattar, som ni kanske förstår. Nu kanske ni tänker “Jag dressar ju också i hatt och är allmänt skitcool! Ska vi bilda klubb?”. Men låt oss stoppa där, en liten sekund.

Med all trolighet är det en modern trilby ni låter pryda skalpen. “Trilby…?” tänker ni. Såklart använder ni inte termen “trilby”. Ni säger helt enkelt “hatt” eller kanske “fedora”, vilket är namnet den här fedoravarianten brukar säljas under. Så låt mig förtydliga: det här är en modern trilby.

Visst är det en hatt. Och jag ska inte sitta här och vara elitistisk. Jag ska inte nedvärdera någon hatt. Jag har själv kört trilby. Det är en bra nybörjarhatt. Men det är också precis vad det är. En nybörjarhatt. Det är den hatt som folk av någon anledning börjat kränga lassvis av och den hatt man oftast kommer i kontakt med. 

Trilbyn har blivit nästan synonym med hatt idag, och det är tråkigt. Tycker jag. Den börjar ha gjort sitt. Särskilt snygg är den ju tyvärr inte. Den är kanske inte ful, men inte mer än okej heller. 

Det går knappt att gå ut utan att se någon glida omkring i just den här typen av hatt. Och det blir lite tråkigt. Det är dags att göra något åt hattmodet. Vill ni på riktigt komma in i värmen och leka hattälskare, försök få tag på något eget. Något lite annorlunda. Mix it up, litegrann. Är väl det jag försöker säga.

Ett litet Public Service Announcement, såhär 200 inlägg in. Tjacka en ny hatt. Lite svårt att hitta, kan det såklart vara. Men håll ögonen öppna. Försök att inte handla enbart marknadshattar. Secondhand är en bra källa. Loppisar. Där kan ni hitta guldkorn. Det är värt besväret.

För låt oss vara överens om en sak: hattar är fantastiska.

Tjänare, din stilmedvetne jävel!