Posts tagged besvikelse

Med den tuffa biokonkurrens det är i år trodde jag inte att Prometheus skulle bli årets film. Men nog fan trodde jag att den skulle vara där uppe och fajtas. Jag menar, Ridley Scott tillbaka och leker Alien? Hur kan det bli dåligt? En inte helt imponerad kritikerkår till trots var det därför med höga förväntningar jag bänkade mig i biosalongen.

Det började bra. Första halvan i filmen går väldigt långsamt, och det är enbart positivt. Det känns bra att vara tillbaka i Alien-universumet. Bra att vara tillbaka i Ridley Scotts version av det. Parallellerna till första Alien är många och man känner sig genast hemma. Och även om schysst CGI verkligen inte gör en film, är det ganska trevligt att se Ridley Scotts vision utan alla tekniska begränsningar.

Men ungefär halvvägs in börjar problemen. Efter att ha jobbat hårt med den långsamma uppbyggnaden är det som att man helt plötsligt kommit på att man har alldeles för mycket kvar att visa i relation till tiden man har. Saker börjar hända i ett rasande tempo och vid tillfälle känns det som att man snarare ser en rad lösryckta scener än en film. Snygga scener, kanske, men utan kontext. Karaktärsutvecklingen slänger man helt åt sidan och de halvhjärtade försöken till bakgrundshistorier man påbörjat försvinner i någonstans i myllret.

Storyn blir hoppig, ryckig och omotiverad. Saker som hade behövt kanske en halvtimmes filmtid för att utvecklas ordentligt avhandlas istället på fem minuter. Man försöker få med lite halvdant familjedrama och klistra på lite poänglös spiritualitet. Sen kommer slutet och lämnar en med så många frågetecken och lösa trådar att det nästan känns som att man bara sett en halv film.

Skådisarna då? Jo, de funkar. Guy Pierce gör en schysst men kort gubbtolkning och Charlize Theron spelar en typisk Charlize Theron-roll som stark, oberoende iskvinna. Michael Fassbender gör som alltid en stabil roll som filmens robot (ingen spoiler) och är den som är roligast att se på. Och vår egen Noomi Rapace då? Jo, hon gör en helt okej roll som “nya Ripley”, även om hon inte riktigt är någon ny Ripley. Såklart.

Just nu ligger Prometheus på stabila 8.3 på imdb. Ett betyg jag tveklöst tror kommer trilla ner en pinne eller två när världen kommer över den enorma hypen och ser att filmen faktiskt inte var allt som den skulle bli. Ser att den på många sätt är en besvikelse. Men trots besvikelsen ska jag erkänna sitter jag här nu och är ganska sugen på att se vad som kan bli av en eventuell uppföljare.

Sist och minst vill jag faktiskt passa på att slå ett slag för filmens 3D-effekt, hör och häpna. Stark 3D-motståndare som jag är blev jag faktiskt imponerad av djupet tidigt i filmen. Jag gick in med hat i hjärtat mot att Kalmar vägrade visa filmen i 2D men upptäckte att det faktiskt inte var så farligt utan till och med gav något, av och till, och funkade ganska väl till och med i mörka scener, som annars brukar bli fullständigt bäcksvarta. Och de bra scenerna gjorde att det nästan kändes motiverat att genomlida alla de scener där 3Dn gör skärmen plottrig och ofokuserad.

Men bara nästan. Så klart.

I helgen kom svärföräldrarna på besök, vilket såklart innebar ett restaurangbesök. Efter att ha blivit systematiskt underväldigade av stadens utbud av grekiskt och asiatiskt bestämde vi oss för att sätta vår tillit till en italiensk restaurang. Italienska restaurangen brukar sällan missa målet, resonerade vi.

Valet föll på Piccolino och klockan 20.00 slog vi oss ned vid ett bord för fyra. Det fanns stora förhoppningar, och förrätten lovade gott. Visst var vitlöksbröden mer sunkiga än krispiga, och vitlökssmaken var försvinnande liten, men kantarellsoppan vägde med råge upp för det.

Så var det då dags för kvällens huvudnummer: fläskkotlett med getost, parmesanrostad potatis och trepepparsås. Inte helt jävla skrevspark, om man säger så. I alla fall inte i skrift.

Verkligheten var något annorlunda. Först och främst visade sig geotosten vara en fårost. Svårt att klaga på, då fårost är fruktansvärt gott, men det är svårt att inte reagera när menyn skiljer sig så från resultatet. Lättare att klaga på var den snustorra grisen och de sunkiga potatisarna. Att såsen, som man beslutat sig för att dränka in precis hela rätten i, dessutom var långt under förväntan fungerade som en slags grand finale av jävlighet.

Rätten var inte äcklig. Absolut inte. Men inte mer än helt okej heller. Och när man betalar en halv jävla sportcupé för det så vill man gärna att det ska bli ett disco i munnen. Och inte en slö åttioårsfest helt utan spetsat fruktbål.

Två av fem spanska flugor. (Jag vet att restaurangen var italiensk och inte spansk, men då blir det ju alls ingen ordvits. Och, ärligt talat, hur jävla stor är skillnaden?)