Posts tagged festival

Idag bjuder jag alltså på det tredje och sista inlägget om Hultsfred 2012 - The Övrigt. Det blir en salig röra av allt som inte hade tillräckligt mycket substans för att få sitt eget inlägg. 

Sällskapet

Musiken är sekundär på festival. Sällskapet kommer, såklart, alltid först. Och vilket sällskap jag hade nöjet att dela camp med, sen. Glädjen i att pimpla öl och snacka skit togs till nya höjder. Mycket mer att säga finns väl egentligen inte. A+, helt enkelt.

Organisationen

Efter att ha gått med huvudet först ner i betongen har Hultsfredsfestivalen nu återupplivats under tysk ledning. Och de tüska kvalitäten märktes sannerligen. Allt var välplanerat och nära till hands. Toaletterna hade rinnande vatten, var alltid någorlunda fräscha och hade alltid toalettpapper. Kaffet levererades till tältöppningen varje morgon och folk plockade undan ens skit dagarna i ända. A+, helt enkelt.

Vädret

Nej, någon värmebölja blev vi inte välsignade med. Istället var det kallt mest hela tiden. Under fredagen hade vi en kort period av solsken, och vi fick till och med chansen att ta ett dopp i sjön, men på den efterföljande natten byttes det mot regn. När vi vaknade lördag morgon hade partytältet i det närmsta regnat sönder och när vi steg upp för att packa på söndagen låg hela campet i en pöl. Definitivt ett D-.

Raggen

För de som, olikt mig, lever ett så kallat “singelliv” är jakten på sex en ständigt närvarande drivkraft. Festivaler är inget undantag, om något tvärt om. Och under Hultsfred fick vi se prov på framför allt två intressanta raggningtekniker.

Den första väljer jag att kalla The Up Front and Unpersonal och innebär att man helt sonika går fram till sitt tilltänkta offer när timmen börjar bli tillräckligt sen och lägger fram sitt erbjudande. Vid jakande svar följer steg två, i vilket man ser till att bli på det klara med alla detaljer. Har personen ett eget tält? Har personen tillräckligt med liggunderlag? Etc.

Metoden har sina fördelar. Den är snabb, enkel och alla inblandade har full koll på vad som gäller. Man har dessutom stor kontroll när det gäller val av partner. På den negativa sidan finns dock att man inte kan hålla sina standards allt för höga, eftersom det kraftigt ökar risken att bli nobbad. Men eftersom insatsen är mycket liten är detta inget större problem.

Den andra tekniken är Venusfällan och är en betydligt mer passiv metod. Den innebär att du helt enkelt placerar dig på en stol i det egna campet och väntar på att en passande person ska dyka upp. Du ber då denne att sätta sig och inleder en kort, subtil utvärdering. Är personen inte vad du sökte kan du bara skicka hen vidare och fortsätta vänta. Är du däremot nöjd är det nu bara att ta med dig personen in i ditt tält.

De positiva aspekterna är såklart många. Insatsen är verkligen minimal och bekvämligheten skyhög. Däremot får den personliga standarden ligga åt sidan då möjligheterna att välja och vraka blir betydligt förminskade. Man tvingas nöja sig med den talang som passerar förbi. Dessutom för “hemmamatchen” med sig ansvaret att köra ut sin medspelare morgonen efter, vilket kan vara mer eller mindre problematiskt. Som alltid.

Överlag är det två metoder som kanske inte återspeglar något enormt engagemang eller driv, men väl en imponerande förmåga till nytänk i ett område som så länge tyngts ner av gamla värderingar. En rundspark i huvudet på allt vad sagoboksromatik heter och en frisk injektion av cynism, pragmatism och effektivisering i datingvärlden. Ett stort jävla A+. 

Helt enkelt.

Finale!

Och det var väl det berömda det. Så att säga. Allt som fanns att säga, egentligen. Jag har inte nämnt något direkt om resan dit och hem, men jag tror att de flesta är på det klara med att sådana resor är rena helveten. Snubbla runt på bussar och tåg med väskor stora som genmanipulerade sextonåringar, ölburkar som går sönder i väskan och liggunderlaget som fastnar mellan säten. Det går liksom inte annat än att låta sig själv reduceras till en Papphammar-sketch. 

Men det avklarades relativt snabbt och hade ingen större effekt på helheten (förutom att alla mina kläder stank öl från dag ett). Så därför väljer jag att avsluta nu. Säga tack och hej. Önska er ett trevligt liv hoppas att det blir festival nästa år igen. 

Chip.

Då var vi framme vid del två i Hultsfredsrapporterandet, vilket i mångt och mycket är den mest spännande delen. Det är stöld, våld och polisinsatser. Låt oss börja.

The Background

Det har blivit natt dag två och gänget™ återvänder från festivalområdet. Allt verkar frid och fröjd, men på campingen är det något som inte riktigt stämmer. Min och Kajsa Kavats matväska är nämligen spårlöst försvunnen. Puts väck!

Nu ska man väl i och för sig vara glad att det var matväskan och inget mer värdefullt, men oavsett var det allt annat än roligt. Maten kan ersättas, men den hade trots allt kostat pengar, och väskan den låg i var min pappas gamla militärväska, som jag tycker mycket om.

Så, jag ger mig ut och letar. De första jag besöker är de trevliga finländarna i campet bredvid. De beklagar förlusten och pekar mot ett annat camp, som de säger haft en del skit för sig. De har bland annat klottrat på tält över hela campingen och betett sig allmänt rövigt. 

Aha! Sa jag. En ledtråd. Bästa att följa den. Jag går med bestämda steg över till campet och frågar om de sett en grön militärväska med mat som försvunnit. De förnekar givetvis det hela med sköna kommentarer som “Äh, den kommer du nog aldrig hitta igen” och “Vadå, det finns ju mat att köpa överallt!”. Vart väskan tagit vägen är inte längre ett mysterium.

The Incident

Jag går och borstar tänderna och surar. Berättar för Kajsa Kavat vad jag kommit fram till och går sedan och hämtar vår ficklampa. Jag ska ha väskjäveln. Med ficklampa i högsta hugg traskar jag rakt in i deras camp. De muttrar lite och säger saker som “det är så mycket folk här, så vi har ingen aning var alla grejer kommer ifrån”. Ja, och så ber de mig, såklart, att dra åt helvete. 

Men jag hittar väskan bakom en uppblåsbar soffa. Tom. Maten, eller i alla fall ungefär hälften, ligger utspridd över marken. Under konstanta hån börjar jag samla ihop våra grejer. “Öh, det där kan ju vara vem som helsts grejer!”. Ja, jo. Förutom att det är våra.

Med det mesta ihopsamlat börjar jag gå. Och blir fälld, så att jag tappar allt igen. Kul. Ner på marken igen och börja samla. Här gör jag mitt stora misstag. En av killarna som sitter bakom mig brölar sarkastiskt “Äre dina tomburkar på marken åsså eller?”, varpå jag får nog och häver iväg en av sagda ölburkar rakt bakåt, i riktning mot rösten. Och får in en fullträff.

Så, nedslängd på marken med ett par nävar runt halsen inser jag att det kan ha varit dumt. Vad göra nu, liksom? Jag är många saker, men biffig är inte en av dem. 

Enter: Kajsa Kavat. Med metaforisk mantel fladdrande i vinden stormar hon in och lyckas får ut både mig och väskan. En sann hjältinna. Och nu är hon dessutom på dåligt humör. 

The Law

Att skvallra är inte lika coolt som att ta saken i egna händer. Det är däremot en halvkilometer smartare, och just därför ber Kajsa vakterna lite diskret att kolla upp läget i deras camp. Inget konkret, bara checka lite. Sagt och gjort, vakterna går dit och fråga lugnt om det är något som händer. Vi bevittnar det hela på avstånd och är något oroliga att killarna bara ska snacka bort det hela och sen komma efter oss.

Vår oro är dock onödig. Så slipade var inte de här killarna. Istället väljer de att försöka lösa situationen genom att klippa till vakterna. Vad exakt det var som ledde dem till tanken att det var en bra taktik kan jag bara spekulera i. Men det var det alltså inte.

Ytterliggare vakter strömmar till, följt av poliser med piketbuss. Det börjar dyka upp lite löst folk i vårt camp och vi ställer oss tillsammans och bevittnar spektaklet. Jag börjar lugna ner mig lite och kan snart vara med och fälla gliringar och skojfriska kommentarer. Inte högljutt, såklart, men ändå.

Killarna fortsätter slåss. Och så försöker de springa. Vakterna håller ner så många de kan, polisen plockar fram batongerna och försöker stoppa resten. Killarna ger inte upp. De fortsätter slåss. De slåss mot en skara som är dubbelt så stor, får ideligen stryk, men de ger sig inte. En kille lyckas, trots x antal batongslag mot benen springa ifrån platsen, resten samlas ihop och sätts i bussen. Läget lugnar ner sig, vakterna meddelar sina kollegor att hålla uppsikt efter puckot som sprang. Det är över.

The aftermath

När rövskallarna försvunnit återvänder vi till deras camp. Det gör också ytterliggare cirka tio personer från runtom på campingen. Någon hittar sin väska, en kille hittar sin iPhone. Vi hittar lite mer av våra saker. Det visar sig att sofforna är stulna från ett arrangörstält och att killarna plankat in. Vakterna kommer förbi och säger att vi kanske borde flytta eftersom man inte kan försäkra sig om att de inte tar sig in igen när de är ute ur häktet. De frågar om jag inte vill anmäla, men jag känner inte för att ödsla mer tid på dem.

Dagen efter vaknar vi av ett en av killarna blivit tillfälligt insläppt för att hämta sina saker. Han går runt och uppmanar folk att spöa på mig när de ser mig. Men han är snart ute igen och får inget direkt gehör. Vi beslutar oss att inte flytta och killarna återkommer inte. Det hela fick en lugn och odramatisk upplösning, till sist. 

Skönt, såklart. Men lite otillfredsställande, samtidigt. Jag hade gärna tagit en kort diskussion med de sköna grabbarna. Rensat luften lite. Men så blev det inte. Så istället postar jag här:

Öppet brev till rövskallarna.

Hejsan, ni. Allt bra? Vad bra. Jadå allt är bra med mig med.

Jag vill att ni ska veta att jag inte är arg på er. Inte alls. Jag skyller ingenting av det som hände på er. Jag förstår att ni aldrig skulle ha gjort som ni gjorde ifall det inte var så att era hjärnor är mindre än era ögonglober, och att det är så rår ni ju inte för. Det är inte ert fel att eran pappa och eran morfar är samma person.

Det är också viktigt att ni vet att det inte var ert fel att farbror Hektor brukade smyga in på era rum för att leka en lek som han kallade ”Pussa Elefanten”, och jag förstår att det var jobbigt. Jag förstår också att det var jobbigt när ni blev lite äldre och farbror Hektor började ägna sin uppmärksamhet åt er kusin och tappade intresset för er och hur det sen måste ha svidit lite extra att ingen av flickorna i er ålder visade något som helt intresse för er, hur mycket ni än drog dem i håret. Men inget av det var ert fel. Ni kan ju inte rå för att ni är strykfula, inavlade och dumma som spån.

Nu kanske ni tycker att jag antar väldigt mycket om er bakgrund enbart baserat på ert beteende under några få dagar. Men då skulle ni ha fel. Jag antar nämligen inte. Jag hoppas. Hoppas för mänsklighetens skull att det ligger något traumatiskt bakom ert sätt att tänka och vara. För ifall allt ni är är ett par bortskämda medelklasskidz som av någon anledning har fått för sig att det är er jävla rätt att bete er precis hur fan ni vill, då tappar jag tron på människor.