Posts tagged hultsfred

Idag bjuder jag alltså på det tredje och sista inlägget om Hultsfred 2012 - The Övrigt. Det blir en salig röra av allt som inte hade tillräckligt mycket substans för att få sitt eget inlägg. 

Sällskapet

Musiken är sekundär på festival. Sällskapet kommer, såklart, alltid först. Och vilket sällskap jag hade nöjet att dela camp med, sen. Glädjen i att pimpla öl och snacka skit togs till nya höjder. Mycket mer att säga finns väl egentligen inte. A+, helt enkelt.

Organisationen

Efter att ha gått med huvudet först ner i betongen har Hultsfredsfestivalen nu återupplivats under tysk ledning. Och de tüska kvalitäten märktes sannerligen. Allt var välplanerat och nära till hands. Toaletterna hade rinnande vatten, var alltid någorlunda fräscha och hade alltid toalettpapper. Kaffet levererades till tältöppningen varje morgon och folk plockade undan ens skit dagarna i ända. A+, helt enkelt.

Vädret

Nej, någon värmebölja blev vi inte välsignade med. Istället var det kallt mest hela tiden. Under fredagen hade vi en kort period av solsken, och vi fick till och med chansen att ta ett dopp i sjön, men på den efterföljande natten byttes det mot regn. När vi vaknade lördag morgon hade partytältet i det närmsta regnat sönder och när vi steg upp för att packa på söndagen låg hela campet i en pöl. Definitivt ett D-.

Raggen

För de som, olikt mig, lever ett så kallat “singelliv” är jakten på sex en ständigt närvarande drivkraft. Festivaler är inget undantag, om något tvärt om. Och under Hultsfred fick vi se prov på framför allt två intressanta raggningtekniker.

Den första väljer jag att kalla The Up Front and Unpersonal och innebär att man helt sonika går fram till sitt tilltänkta offer när timmen börjar bli tillräckligt sen och lägger fram sitt erbjudande. Vid jakande svar följer steg två, i vilket man ser till att bli på det klara med alla detaljer. Har personen ett eget tält? Har personen tillräckligt med liggunderlag? Etc.

Metoden har sina fördelar. Den är snabb, enkel och alla inblandade har full koll på vad som gäller. Man har dessutom stor kontroll när det gäller val av partner. På den negativa sidan finns dock att man inte kan hålla sina standards allt för höga, eftersom det kraftigt ökar risken att bli nobbad. Men eftersom insatsen är mycket liten är detta inget större problem.

Den andra tekniken är Venusfällan och är en betydligt mer passiv metod. Den innebär att du helt enkelt placerar dig på en stol i det egna campet och väntar på att en passande person ska dyka upp. Du ber då denne att sätta sig och inleder en kort, subtil utvärdering. Är personen inte vad du sökte kan du bara skicka hen vidare och fortsätta vänta. Är du däremot nöjd är det nu bara att ta med dig personen in i ditt tält.

De positiva aspekterna är såklart många. Insatsen är verkligen minimal och bekvämligheten skyhög. Däremot får den personliga standarden ligga åt sidan då möjligheterna att välja och vraka blir betydligt förminskade. Man tvingas nöja sig med den talang som passerar förbi. Dessutom för “hemmamatchen” med sig ansvaret att köra ut sin medspelare morgonen efter, vilket kan vara mer eller mindre problematiskt. Som alltid.

Överlag är det två metoder som kanske inte återspeglar något enormt engagemang eller driv, men väl en imponerande förmåga till nytänk i ett område som så länge tyngts ner av gamla värderingar. En rundspark i huvudet på allt vad sagoboksromatik heter och en frisk injektion av cynism, pragmatism och effektivisering i datingvärlden. Ett stort jävla A+. 

Helt enkelt.

Finale!

Och det var väl det berömda det. Så att säga. Allt som fanns att säga, egentligen. Jag har inte nämnt något direkt om resan dit och hem, men jag tror att de flesta är på det klara med att sådana resor är rena helveten. Snubbla runt på bussar och tåg med väskor stora som genmanipulerade sextonåringar, ölburkar som går sönder i väskan och liggunderlaget som fastnar mellan säten. Det går liksom inte annat än att låta sig själv reduceras till en Papphammar-sketch. 

Men det avklarades relativt snabbt och hade ingen större effekt på helheten (förutom att alla mina kläder stank öl från dag ett). Så därför väljer jag att avsluta nu. Säga tack och hej. Önska er ett trevligt liv hoppas att det blir festival nästa år igen. 

Chip.

Då var vi framme vid del två i Hultsfredsrapporterandet, vilket i mångt och mycket är den mest spännande delen. Det är stöld, våld och polisinsatser. Låt oss börja.

The Background

Det har blivit natt dag två och gänget™ återvänder från festivalområdet. Allt verkar frid och fröjd, men på campingen är det något som inte riktigt stämmer. Min och Kajsa Kavats matväska är nämligen spårlöst försvunnen. Puts väck!

Nu ska man väl i och för sig vara glad att det var matväskan och inget mer värdefullt, men oavsett var det allt annat än roligt. Maten kan ersättas, men den hade trots allt kostat pengar, och väskan den låg i var min pappas gamla militärväska, som jag tycker mycket om.

Så, jag ger mig ut och letar. De första jag besöker är de trevliga finländarna i campet bredvid. De beklagar förlusten och pekar mot ett annat camp, som de säger haft en del skit för sig. De har bland annat klottrat på tält över hela campingen och betett sig allmänt rövigt. 

Aha! Sa jag. En ledtråd. Bästa att följa den. Jag går med bestämda steg över till campet och frågar om de sett en grön militärväska med mat som försvunnit. De förnekar givetvis det hela med sköna kommentarer som “Äh, den kommer du nog aldrig hitta igen” och “Vadå, det finns ju mat att köpa överallt!”. Vart väskan tagit vägen är inte längre ett mysterium.

The Incident

Jag går och borstar tänderna och surar. Berättar för Kajsa Kavat vad jag kommit fram till och går sedan och hämtar vår ficklampa. Jag ska ha väskjäveln. Med ficklampa i högsta hugg traskar jag rakt in i deras camp. De muttrar lite och säger saker som “det är så mycket folk här, så vi har ingen aning var alla grejer kommer ifrån”. Ja, och så ber de mig, såklart, att dra åt helvete. 

Men jag hittar väskan bakom en uppblåsbar soffa. Tom. Maten, eller i alla fall ungefär hälften, ligger utspridd över marken. Under konstanta hån börjar jag samla ihop våra grejer. “Öh, det där kan ju vara vem som helsts grejer!”. Ja, jo. Förutom att det är våra.

Med det mesta ihopsamlat börjar jag gå. Och blir fälld, så att jag tappar allt igen. Kul. Ner på marken igen och börja samla. Här gör jag mitt stora misstag. En av killarna som sitter bakom mig brölar sarkastiskt “Äre dina tomburkar på marken åsså eller?”, varpå jag får nog och häver iväg en av sagda ölburkar rakt bakåt, i riktning mot rösten. Och får in en fullträff.

Så, nedslängd på marken med ett par nävar runt halsen inser jag att det kan ha varit dumt. Vad göra nu, liksom? Jag är många saker, men biffig är inte en av dem. 

Enter: Kajsa Kavat. Med metaforisk mantel fladdrande i vinden stormar hon in och lyckas får ut både mig och väskan. En sann hjältinna. Och nu är hon dessutom på dåligt humör. 

The Law

Att skvallra är inte lika coolt som att ta saken i egna händer. Det är däremot en halvkilometer smartare, och just därför ber Kajsa vakterna lite diskret att kolla upp läget i deras camp. Inget konkret, bara checka lite. Sagt och gjort, vakterna går dit och fråga lugnt om det är något som händer. Vi bevittnar det hela på avstånd och är något oroliga att killarna bara ska snacka bort det hela och sen komma efter oss.

Vår oro är dock onödig. Så slipade var inte de här killarna. Istället väljer de att försöka lösa situationen genom att klippa till vakterna. Vad exakt det var som ledde dem till tanken att det var en bra taktik kan jag bara spekulera i. Men det var det alltså inte.

Ytterliggare vakter strömmar till, följt av poliser med piketbuss. Det börjar dyka upp lite löst folk i vårt camp och vi ställer oss tillsammans och bevittnar spektaklet. Jag börjar lugna ner mig lite och kan snart vara med och fälla gliringar och skojfriska kommentarer. Inte högljutt, såklart, men ändå.

Killarna fortsätter slåss. Och så försöker de springa. Vakterna håller ner så många de kan, polisen plockar fram batongerna och försöker stoppa resten. Killarna ger inte upp. De fortsätter slåss. De slåss mot en skara som är dubbelt så stor, får ideligen stryk, men de ger sig inte. En kille lyckas, trots x antal batongslag mot benen springa ifrån platsen, resten samlas ihop och sätts i bussen. Läget lugnar ner sig, vakterna meddelar sina kollegor att hålla uppsikt efter puckot som sprang. Det är över.

The aftermath

När rövskallarna försvunnit återvänder vi till deras camp. Det gör också ytterliggare cirka tio personer från runtom på campingen. Någon hittar sin väska, en kille hittar sin iPhone. Vi hittar lite mer av våra saker. Det visar sig att sofforna är stulna från ett arrangörstält och att killarna plankat in. Vakterna kommer förbi och säger att vi kanske borde flytta eftersom man inte kan försäkra sig om att de inte tar sig in igen när de är ute ur häktet. De frågar om jag inte vill anmäla, men jag känner inte för att ödsla mer tid på dem.

Dagen efter vaknar vi av ett en av killarna blivit tillfälligt insläppt för att hämta sina saker. Han går runt och uppmanar folk att spöa på mig när de ser mig. Men han är snart ute igen och får inget direkt gehör. Vi beslutar oss att inte flytta och killarna återkommer inte. Det hela fick en lugn och odramatisk upplösning, till sist. 

Skönt, såklart. Men lite otillfredsställande, samtidigt. Jag hade gärna tagit en kort diskussion med de sköna grabbarna. Rensat luften lite. Men så blev det inte. Så istället postar jag här:

Öppet brev till rövskallarna.

Hejsan, ni. Allt bra? Vad bra. Jadå allt är bra med mig med.

Jag vill att ni ska veta att jag inte är arg på er. Inte alls. Jag skyller ingenting av det som hände på er. Jag förstår att ni aldrig skulle ha gjort som ni gjorde ifall det inte var så att era hjärnor är mindre än era ögonglober, och att det är så rår ni ju inte för. Det är inte ert fel att eran pappa och eran morfar är samma person.

Det är också viktigt att ni vet att det inte var ert fel att farbror Hektor brukade smyga in på era rum för att leka en lek som han kallade ”Pussa Elefanten”, och jag förstår att det var jobbigt. Jag förstår också att det var jobbigt när ni blev lite äldre och farbror Hektor började ägna sin uppmärksamhet åt er kusin och tappade intresset för er och hur det sen måste ha svidit lite extra att ingen av flickorna i er ålder visade något som helt intresse för er, hur mycket ni än drog dem i håret. Men inget av det var ert fel. Ni kan ju inte rå för att ni är strykfula, inavlade och dumma som spån.

Nu kanske ni tycker att jag antar väldigt mycket om er bakgrund enbart baserat på ert beteende under några få dagar. Men då skulle ni ha fel. Jag antar nämligen inte. Jag hoppas. Hoppas för mänsklighetens skull att det ligger något traumatiskt bakom ert sätt att tänka och vara. För ifall allt ni är är ett par bortskämda medelklasskidz som av någon anledning har fått för sig att det är er jävla rätt att bete er precis hur fan ni vill, då tappar jag tron på människor. 

Under de närmsta dagarna tänkte jag dela med mig av mina upplevelser från Hultsfred. Eller “Hultan”, som man säger om man helt saknar skam i kroppen. Upplevelserna kommer vara uppdelade i tre inlägg.

Först ut kommer “The Music” (Det här inlägget), som behandlar festivalens musik. Jag är av åsikten att musiken är en väldigt sekundär del av festivalandet, men det kändes ändå som en vettiga startpunkt. Därefter kommer “The Drama”, som handlar om festivalens lite mer dramatiska händelser, och avslutar gör jag med “The Övrigt” som tar hand om allt från väder, till organisation och sällskap.

Då… börjar vi. Här kommer spelningarna jag såg i kronologisk ordning, med alla spelningar jag inte har något att säga om överhoppade.

#1: Den Svenska Björnstammen

Den Svenska Björnstammen hade en jäkla energi på scenen. De verkade älska att vara där och lockade till lyssning. När man lyssnade insåg man dock snabbt att Björnstammen, trots schysst scenspråk, fortfarande körde Björnstammen-musik. vilket är ungefär lika njutbart att lyssna på som en fiskmås som blir pryglad med en soppslev. Ungefär.

#2: The Stone Roses

Stone Roses var gamla. Jättegamla. Antagligen äldre än alla festivaldeltagare, tillsammans. Bandmedlemmarna såg trötta och oengagerade ut och musiken de spelade var… trött och oengagerad. Tråkig. Karaktärslös. Medlemmarna var dessutom klädda som modeblinda femtonåringar. Ut glider sångaren i baggyjeans och tidernas kanske fulaste vindjacka, som han sedan byter mot en om möjligt fulare märkeshoodie. 

Körsbäret på skitkakan var skärmen bakom bandet, som klippte fram och tillbaka mellan bilder på bandmedlemmarnas spelande, körda av en praktikant genom olika filter hämtade från Windows Movie Maker. Lite slowmotioneffekter här, lite picture-in-picture där, och varför inte låta lite grafik föreställande hackade lökar(?) falla över skärmen. Schämmes, tamejfan.

#3: Justice

Det här var det bandet. Bandet alla ville se. Justice. Och eftersom de var så upphypade såg jag till att gå in med den bästa av inställningar och precis lagom mängd alkohol i kroppen. Jag planterade mig mitt i publikhavet och väntade spänt. 

Två låtar senare gick jag och satte mig. Jag förstår inte alls den ståfräs hela världen har för DJ’s just nu. Aviciis musik får mig att somna, Guettas får mig att kräkas i munnen. Det är musikaliskt ointressant och så generiskt att man vill gråta tristesstårar.

Justice var inget undantag. De var till och med sämre än många andra i genren. Det var mer ljudmatta än musik och scenshowen bestod av två killar som stod och i mörkret bakom ett mixerbord, ackompanjerade av en helt okej ljusshow. De enda gångerna publiken hurrade var när den eviga dunkandet tog ett kort uppehåll och byttes ut mot en halvdålig sampling. 

Men efteråt verkade alla andra rörande överens om att det var jättebra. Så det måste väl vara fel på mig. Jag kanske missade när man definierade om ordet “jättebra” så att det även skulle innefatta saker som får vettigt folk att vilja skalla en ishacka.

#4: Markus Krunegård

Markus var Markus. Jag fattar inte grejen. Ta bort killen.

#5: The Cardigans 

Vad hände här egentligen? Jag gick in helt utan förväntningar, utan att egentligen kunna en enda låt och blev fullständigt blåst av stolen. Jag vet egentligen inte vad det var, men från låt ett var det magi. Sångerskan Nina Persson ägde scenen från första till sista låt och var konstant skitcool. Utan att egentligen göra särskilt mycket. Hon bara var där och var… ball. 

The Cardigans alltså. Bra jävla skit.

#6: Nationalteaterns Rockorkester

Nationalteatern var också gamla. Men de var samtidigt Nationalteatern. Det var väl egentligen ingen jättebra spelning, men det var Nationalteatern. Det går liksom inte att komma ifrån. Livet är en fest, Kolla Kolla, Barn av vår tid. Bra skit. Helt enkelt.

#7: Gorillaz Sound System

Det började bra. Mina förväntningar var på topp och man inledde med Feel Good Inc., Clint Eastwood och 19-2000. Svårt att inte bli jävligt peppad, liksom. Men när man väl hade bränt av det tunga artilleriet blev det smärtsamt tydligt att det var Sound System, och inte Gorillaz, som stod på scenen. Jag höll hoppet uppe, men någonstans i mitten, när man för fullt höll på att slakta Dare, dog det för mig och festivalens största besvikelse var ett faktum. 

Jag ville se Gorillaz, och under de partier när de rakt av spelade Gorillaz-låtar ihop med musikvideor fick jag nästan det. Övrig tid var det dock bara ännu en trött DJ-skara som skodde sig på någon annans storhet. När man fick slut på stora låtar att exploatera började man hacka sönder de mindre, och mot slutet blev det bara en stark basgång och en missljudande ljudmatta kvar.

Fy!

Och sen… åkte vi hem. Stay tuned för del 2.