Posts tagged idioti

Som ni kanske minns stonewallade Miljöpartiet mitt försök att diskutera förekomsten av skogstokiga konspirationsteoretiker i deras parti med orden ”Tror inte vi kommer längre här. Tack o hej så länge”. Att anledningen till att vi inte kom längre var att de var högst ovilliga att komma med några konkreta svar, ja det var en annan femma. 

Jag har inget problem med Miljöpartiet som så, och det här är absolut ingen häxjakt på partiet. Jag har däremot problem med att människor som ska representera Sveriges befolkning och arbeta för att forma vårt land förnekar vetenskap och håller liv i vansinniga myter. I hemmets lugna vrå får du tro på precis vad fan du vill, men när du börjar lobba för att skattepengar ska betalas ut för att ”elsanera” områden eller leta efter Storfot  (två saker som skulle ha ungefär lika stor positiv påverkan på vårt land), då blir jag kritisk.

Miljöpartiet har däremot inget problem med detta. De driver visserligen en debatt om ”vetenskapligt stöd” internt, men att utesluta någon ur partiet kommer inte på fråga. I alla fall inte så länge de har ”medlemmarnas och i slutändan väljarnas förtroende”. Hur detta går ihop med att partiet samtidigt hävdar att de ”ser problem med politiker – oavsett parti – som inte lyssnar på forskning” har jag svårt att se.

Om nu medlemmarna bibehåller förtroende för personer som inte lyssnar på forskning, är inte det motsatsen till att se ett problem med det? Eller är partiet och partiets medlemmar två separata entiteter med olika åsikter? Eller menar partiet kanske rent av att chemtrails och elöverkänslighet inte alls går emot forskningen?

Utöver att inte ge ett enda konkret svar tycker jag det är väldigt märkligt att Miljöpartiet väljer att svara ”tack o hej” så fort de får kritiska frågor. Visserligen var det bara över twitter, men det var ändå en officiell partikanal. Och något mejlsvar har jag ännu inte fått.

Miljöpartiet är inte ensamma. Långt ifrån. Det verkar finnas personer i nära nog alla de stora partierna som delar de här vanföreställningarna (för det är vad de är), och ingen verkar göra någon större ansträngning för att ändra på det. Detta medan till och med Sverigedemokraterna jobbar mot rasism i partiet, i alla fall officiellt. Jag säger inte att konspirationsteorier är lika illa som rasism, men inget av det hör hemma i ett politiskt parti som sitter i riksdagen.

Får jag tid/ork/lust ska jag kontakta resterande riksdagspartier och se vad de har att säga. I så fall dyker det upp här.

Läs mer om min Don Quijotiska kamp mot idiotin här. 

Ni kanske minns min Don Quijotiska kamp mot konspirationsteoretikerna, som börjar med ett mejl till ekuriren, och slutade med en officiell replik?

Det har visst visat sig att det inte alls slutade med en officiell replik. Det kom nämligen en replik på repliken. Miljöpartisterna Eva Andersson-Wilks (MP), ledamot i landstinget i Sörmland och Lena Ilhag (MP), ersättare i kommunfullmäktige i Eskilstuna tycker att jag verkar vara en särdeles skum typ och ser det som sin medborgerliga, för att inte säga politiska, plikt att upplysa allmänheten om att vi faktiskt inte vet ett skit om vem den där “Linus Svensson” är.

De säger så klart inte att han är en tjackpundande dödsnazist, men de kan liksom inte utesluta det heller. Jag menar, är inte “Linus Svensson” ett typiskt tjackpundardödsnazistnamn? 

Jag uppskattar härskartekniker lika mycket som vem som helst, men ibland kan folk bli lite kinkiga när skamlösa försök att gå till personangrepp överskuggar debatten. Fånigt, jag vet, men människor är ju sådana jävla gnällrövar nu för tiden. Det var bättre för när man helt kunde lämna sakfrågan åt sidan och ägna sig åt en gammal hederlig smear campaign. Men nu har ju Eva och Lena gjort en riktig insats för att sänka nivån på debatten en sju-åtta-fjorton steg, så jag förväntar mig att jag kommer kunna göra stordåd i min nästa replik.

Funderar på att lite snyggt antyda att Eva super och slår sina barn och att Lena är en rysk spion. Jag kan så klart inte säga säkert att det är så, men det vore vansinne att helt bortse från möjligheten.

Debattsidan är ett forum för olika åsikter, vara Mona Nilsson står för en. Är du av en annan åsikt kan även du föra fram denna på debattplats. 

Med vänlig hälsning,

Agneta Lokrantz

Vik. insändar- och debattredaktör

Hej, Agneta Lokrantz. Du måste lära dig skilja på “åsikt” och “fakta”. Det kan vara din “åsikt” att jorden är platt och gravitation är en illusion, men det ändrar inte det faktum att så inte är fallet. 

I debattartikeln lägger Mona Nilsson fram saker som hon hävdar är etablerade faktum, vilket det absolut inte är. Det är ingen åsikt, det är felinformation. 

Att tillåta människor som Mona Nilsson att stå oemotsagda, eller över huvud taget låta dem uttala sig på ett sätt som får det att framstå som att de vet vad de pratar om, är ett pressetiskt haveri i paritet med att låta representanter från Vaken.se uttala sig om faror med vaccin. Eller för den delen låta en representant för Avpixlat uttala sig om “farorna med invandring”. 

Jag förstår tanken med att låta olika åsikter komma fram, men ni har fortfarande ett ansvar för vad ni släpper igenom. Och den här typen av artiklar är inte att ta det ansvaret. 

Jag läste en debattartikel. Jag uppskattade den inte. Så jag skickade ett mejl.

Kära ekuriren. Med all tillbörlig respekt, vad i helvete tänkte ni när ni publicerade debattartikeln ”Trådlös teknik har kända risker” (http://ekuriren.se/ledareasikter/debatt/1.1750398-tradlos-teknik-har-kanda-risker)?

Jag är väl medveten om att en debattsida ska representera flera olika åsikter, men Mona Nilsson från ”Strålskyddsstiftelsen” (en stiftelse som helt saknar all form av vetenskaplig tyngd) lägger inte fram en åsikt. Hon lägger fram en paranoid vanföreställning. 

Debattartikeln är ett alarmistiskt debakel utan någon som helst substans. Mona Nilsson hänvisar till pseudovetenskapliga artiklar som har blivit hårt kritiserade från etablerade vetenskapsinstitutioner och får stå helt oemotsagd. För personer som inte är insatta i ämnet är det lätt att svälja hennes teknofobiska dravel som fakta.

Spelreglerna för press, radio och tv säger:

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

Jag undrar hur väl ni tycker att ni följt de reglerna?

Jag är så förbannat trött på att hela världen ska ge sig på att analysera twitter som om det vore en psykologisk åkomma. Man pratar om ytlighet och bekräftelsebehov och hur asociala människor har blivit. Om hur det går för snabbt och är för mycket ett måste.

Det baserar sig i någon jävla vanföreställning om att interaktioner skulle vara så mycket mer intressanta bara för att de är ansikte mot ansikte och människor är så mycket mer riktiga bara för att man råkar dela geografi. Majoriteten av människor manmöter är fullständigt ointressanta och majoriteten av det som sägs under en dag är fullständigt skit.

Jag känner mig inte stressad av twitter, jag känner ingen press att skriva. Om något är jag pressad att prata med alla ointressanta människor i verkligheten.  Jag twittrar för att det roar mig. Det roar mig att skriva och det roar mig att läsa. Ibland twittrar jag för att saker är jobbiga och det hjälper att skriva av mig. Jag gillar att folk tycker om det jag skriver, precis som jag gillar att folk uppskattar det jag säger. Det är ingen unik jävla företeelse.

Såklart finns det människor som missbrukar twitter, som allt annat, men bara för att man skriver där betyder det inte att man skulle vara en sinnesslö drönare i konsumtionssamhället.  Man är ungefär lika ytlig där som man är i verkligheten, säger ungefär lika intressanta/ointressanta saker. De flesta blir inte mer asociala när de börjar twittra, snarare tvärt om.

Twittra inte om ni inte vill, men lägg för fan av med hobbyanalyserna.

Ingen har väl missat Expressens mastodontavslöjande att SD är smockfullt av misogyna rasister. Förra veckans nyhetsflöde dominerades fullständigt av tre småfulla multikultmotståndare och så sent som idag släpptes DVD-boxen med bortklippta scener och kommentatorsspår.

Och såklart är jag helt med på att Sverigedemokraternas talrika fuck-ups ska belysas med strålkastarljus, men jag kan inte låta bli att känna att Expressens sätt att hantera skandalen snarare hjälpt än stjälpt de mysnazistiska köksbordspolitikerna.

Man har gottat sig för mycket. Speciellt i säsongsfinalen blev det en självgod bromance-gettogether utan dess like. Det har varit för mycket sensationsjournalistik om ett ämne som i sig är sensationellt nog vilket bara ytterligare spär på SD-följarnas konspirationsteorier om PK-medias häxjakt. Att bevisen var fullständigt oemotsägliga överskuggas liksom av Expressens sätt att presentera dem.

Det var sjukt effektivt, såklart. I alla fall i redan kritiska kretsar. Preaching to the choire, så att säga. Men likt den förkrossande intervjun av Bert Karlsson i Ny Demokratis vagga får det hela omvänd effekt. Underdog-auran blir ytterligare förstärkt, och mycket riktigt har SD enligt opinionsundersökningar plockar fler väljare i och med skandalen, istället för att tappa, vilket man kanske förväntat sig.

Att kalla en röstarskara för idioter är alls inte konstruktivt, men i vissa sammanhang är det svårt att ta till andra ordval. Att SD-topparna gör saker som inga andra partipolitiker skulle komma undan med ignoreras liksom av en skara politikanalfabeter som anser att PK är årtusendets förolämpning. Istället ser man partiet som en röst för den lille, vite, killen och hur mysigt vi än tycker det är att trycka till partiet så gör det inte mycket annat än att spä på den synen.

Så när Expressen vita riddare sitter och ser skitnöjda ut med sig själv gör de det utifrån någon slags vanföreställning om att de skulle göra världen till en bättre plats. Men den tron stammar i en vanföreställning om att Sverigedemokraternas väljare är rationella, tänkande samhällsmedborgare. Det spelar ingen roll hur många krönikor som skrivs om att man måste börja behandla väljarna som människor, det ändrar inte det faktum att de evolutionärt står närmre gibbonapor än dig och mig.

Nu tar jag visserligen i så att jag kräks, men jag har själv stått och skanderat att ”man måste ta debatten” en gång i tiden. Nu, däremot, efter att ha sett en hel väljarskara som inte blir det minsta avskräckta av politiska representanter som bevisligen sagt rasistiska och misogyna saker, planerat att pryla en kille med järnrör och sen ljugit om det hela, så ger jag upp. Man kan inte argumentera med människor som uppenbarligen är så genomkorkade att de inte förstår ens de enklaste av logiska resonemang. Det går inte.

Jag är en mindre människa än Voltaire. Jag skulle fan inte dö för deras rätt till sina åsikter. Jag skulle döda dem. Med eld.

(Jag inser att det här blogginlägget tappade både röd tråd och ansats till saklighet, men jag hoppas att ni alla blir så bländade av mina slående formuleringar att ni mest får lite halvstång bara av hur snygg texten är. Annars kan ni gå och dö.)

Det är obegripligt att intelligenta människor kan tro på gudomliga mirakel. Det var kontentan när Richard Dawkins, bästsäljande författare till The God Delusion, talade på ett möte i Stockholm häromveckan under ledning av Humanisternas Christer Sturmark.

Paulina Neuding är sur. Hon gillar inte att religionen kallas dum. Hon väljer därför att stå upp för religionens heder. Jag kan hålla med om att debattörer som Dawkins kan bli lite väl aggressiva ibland. Även om jag håller med om mycket av deras grundtankar, så tycker jag att den militanta linjen är lite väl… ja, militant.

Det betyder dock inte att jag inte tänker göra mig rolig över Paulinas genomgående märkliga argumentationsteknik.

Den fundamentalistiska våldsvågen i den muslimska världen de senaste veckorna har också bekvämt förklarats med att all gudstro skulle vara något i grunden antiintellektuellt. Men om religiositet i allmänhet är ett utslag av låg begåvning och obildning borde vi bli mindre religiösa ju mer belästa och moderna vi blir. Inte sällan är det precis tvärtom.

Hon hävdar alltså att det “inte sällan” händer att folk blir mer och mer religiösa ju mer belästa och moderna de blir. Som bevis på detta presenterat hon en grupp muslimska kvinnor som bryter mot konventionerna. Hon hävdar att de tar stöd i religionen och tack vare den kan slå sig fria.

Jag kan inte annat än tycka att hennes bevisning haltar. Att religiösa kvinnor fortsätter vara religiösa trots att de utbildar sig säger ingenting om huruvida folk utan tro skulle börja gå i kyrkan när de blir mer “belästa och moderna”.

Dessutom har jag svårt att hänga med i det resonemang som säger att religionen hjälpte dem slå sig fria från konventionerna, med tanke på att konventionerna i ett “traditionellt arabiskt samhälle” är religiöst grundade. Det låter snarare som att det var utbildningen som hjälpte dem ut ur en roll som hamrats in i dem av religion. Men det kanske bara är min tolkning?

Och även om det var religionen som motiverade dem så innebär det bara att religion hjälpte dem överkomma hinder uppsatta av religion. Även i en generös tolkning är det här alltså bara ett exempel på när religionen tar ut sig själv och når ett plusminusnoll-läge.

Paulina fortsätter sedan sin anekdotala bevisning genom att presentera ett exempel på en muslimsk lesbisk feminism (Ermahgerd!!!1!!).

Bland dem som avfärdar möjligheten till intelligent liv bland religiösa människor brukar man slentrianmässigt tala om modernitet och anständiga värderingar som utslag av avtagande gudstro. Ändå finns det otaliga exempel på motsatsen. Kanadensiska Irshad Manji, exempelvis, är lesbisk feminist och en ledande röst för en muslimsk reformation. I våras blev hon fysiskt attackerad av fundamentalister i Indonesien. Själv säger hon att hon hittar styrkan att fortsätta kampen i sin tro på Islam.

Här är hennes bevis för att religion är bra alltså att det finns en troende kvinna som är feminist. En logik som också säger att en religiös misogynist skulle vara bevis på att religion är kass. Hon pekar också på att Irshad Manju använde religion för att återhämta sig efter att ha blivit påpucklad av religiösa fanatiker. Vilket återigen enbart är ett exempel på när religionen hjälpte någon att överkomma problem skapade av religion. Plus. Minus. Jävla. Noll.

Paulina fortsätter på samma fantastiska bana med att referera till en legend om en kvinna på 1100-talet som klädde av sig naken och gick runt och sjöng till Shiva. En stark föregångare till indiska feminister, alltså. Här kunde Paulina lika gärna ha använt Lucia som exempel på hur religion ger folk styrka.

Som argumentativ bevisning håller det inte för fem öre. Och inte blir det bättre i slutklämmen.

Man kan förstås anta att dessa kvinnor befinner sig i början av en evolution som fullbordas i ateism, och att den religion som berör dem så djupt kommer att avfärdas som korkad av deras döttrar. Men jag skulle inte räkna med det. ¨

Att religiösa människor får religiösa barn är inte mer bevis för religionens fantastiskhet än det är för alkoholismens att alkoholister får alkoholistbarn. Moderater får ofta moderata barn, socialdemokrater får ofta socialdemokratiska barn. Och, ja, kristna får ofta kristna barn. Det är inte bevis för något annat än att barn tar efter sina föräldrar. Och såvida inte Paulina Neuding hävdar att ateisterna blivit färre med åren så är det ju faktiskt inte helt otroligt att deras döttrar (kvinnor får nämligen bara döttrar) skulle växa upp med en radikalt mindre religiös världsbild än sina föräldrar.

Ifall Paulinas enda tes varit att det finns vettiga troende också - så hade hon lyckats. Hon visar med exempel att det finns människor med en vettig världsåskådning som tar stöd i religionen. Tyvärr ger hon sig också på att bevisa att religion är bra. Inte religion kan vara bra, utan religion är bra. Vilket hon helt enkelt saknar belägg för i sin bevisning.

Ironiskt nog går hon i samma fälla som många religiösa går i när de försöker argumentera till förmån för sin tro när frågan om bevis kommer upp. Anekdoter får agera som faktisk empiri, vilket helt enkelt är fel. Fel, fel, fel. Hon använder bevis av typen “kolla, en vettig person som är troende”, vilket är ungefär lika konstruktivt som att bevisa att islam leder till terrorism med beviset “kolla, en terrorist som är muslim”.

Att det finns människor som tagit stöd i religion när de gjort positiva saker är inte bevis för att religionen är bra. Speciellt inte då majoriteten av Paulinas exempel visade personer vars största problem varit orsakade av just religionen. Det finns inget som säger att deras liv inte hade varit minst lika bra helt utan religion. Det går såklart inte heller att helt säkert säga motsatsen, men det försöker jag inte göra. Jag försöker bara visa att sättet Paulina argumenterar är helt uppåt väggarna.