Posts tagged mat

Idag blev det lyxmiddag till middag. Galamiddag. Finkrubb. Och nu ska jag lära er laga det!

Börja med att steka en kycklingfilé. Rakt upp och ned. Krydda med salt, svart och vit peppar och paprikapulver. Släng sen upp en andra stekpanna, klipp ner ett halvt paket bacon och skiva ner en halv gul lök. Stek baconet krispigt och löken mjuk. 

Rosta två par skivor bröd (helst i stekpanna med mycket smör, såklart). När du vänder skivorna, släng på en skiva ost. När allt är klart, skiva kycklingen och släng den, löken och baconet mellan brödskivorna ihop med en sås på majonnäs, kräm frisk, salt, peppar och sambal oelek. 

Här kan ni sätta en tandpetare genom mackan eller låta bli. Jag låter oftast bli, det river bara i gommen. Avnjut sedan middagen vilt skrikandes.

[Här skulle det vara en matbild. Men jag åt upp maten innan jag hann fota.]

Igår var jag och Kajsa Kavat på restaurang Gröna Stugan, och min vana trogen har jag en åsikt om saken.

Middagen inleddes med något så omåttligt snajdigt som älgcarpaccio. Helt utan någon tidigare erfarenhet förväntade jag mig mycket köttsmak och mycket sälta. Kanske var det därför mitt eget fel att jag blev besviken. Rätten var helt övertagen av en syrad blandning av lingon och kantareller. Ingen annan smak fick riktigt komma fram.

Dessutom var allt kallt. Ja, jag vet att carpaccio är rått kött och jag blev inte förvånad över att köttet inte var varmt. Jag blev förvånad över att det var kallt. Riktigt kallt. Man hade nämligen lagt en stor klick granité mitt på köttet, vilket uteslutande kändes märkligt.

Köttet var gott, dock. Riktigt gott. Om man sköt toppingen åt sidan och åt köttet med lite salt, eller tillsammans med de fantastiska västerbottenflarnen man fick till var det riktigt gott. Annars var det som allra mest ett mjäkigt ”okej”.

Sen kom huvudrätten. Jag tog det säkra före det osäkra här och beställde grillad renrostbiff med Västerbottenpuré, rosmaringräddsås. Kajsa körde mer ett wildcard och tog ångad leopardkattfisk med saffransrisotto. Låt oss säga att en av oss blev nöjd, i alla fall.

Renrostbiffen var precis rätt tillagad och purén helt fantastisk. Rosmarinsåsen var en rosmarinsås, och mycket mer än så behövs ju inte. Ångad leopardkattfisk var däremot ingen hit. En stor klump smaklös, blöt fisk på en överkokt, illa balanserad risotto. Jag vet att risotto är en smakfråga i mångt och mycket och vissa vill ha den mer kokt än andra, men den här risotton var slät. Det var gegga. Och allt smakade enbart saffran.

En bra rätt av tre blev det. Tråkigt nog. Att personalen dessutom bestod av två unga tjejer som inte verkade kunna något om menyn och som stod bredvid bordet och fnissade i fem minuter utan att lyckas öppna en vinflaska (som var långt mycket dyrare än den var god) sänkte restaurangen ytterligare.

För en student är 900 spänn en hel del. Och Gröna Stugan levde inte riktigt upp till priset.

3/5. Knappt.

Igår var lyxlördag. Jag och Kajsa Kavat lät oss inspireras av Sveriges Mästerkock och svängde ihop couscouspanerad lax med en risottovariant, på couscous. Eftersom saffran, som användes i programmet, är dyrare än riktigt jävla bra heroin skippade vi det och smaksatte med hackade pistagenötter. Till det valde vi att vara nyttiga och ha ruccola och stekt broccoli.

Något recept fanns inte att tillgå, så vi mest sköt från höften. Och det blev ganska bra. Couscouspaneringen var på gränsen till för krispig, men ändå riktigt god. Couscousotton var också den god, även om riktig risotto utan tvekan är godare. Och även om det var gott så var det svårt att skaka känslan av att det inte var riktigt gott nog om man hade i åtanke vilka ingredienser som ingick. Olivolja, vitt vin, buljong, smör och parmesanost, allt i rikliga mängder, borde liksom blåsa en av stolen. Dessutom hade vi inte behövt vara så försiktiga med nötterna. Pistage är ju skitgott.

Slutligen var broccolin lite för salt, vilket är helt mitt fel. Men stekt broccoli är ändå stekt broccoli, och cirka 83 gånger godare än kokt. 

Efterätten på papaya och mango med citronsaft får full pott, enbart för att mangon var så perfekt att det är svårt att förstå. Papayan var det inte, och bleknade snabbt i jämförelse.

NAM NAM!

I helgen kom svärföräldrarna på besök, vilket såklart innebar ett restaurangbesök. Efter att ha blivit systematiskt underväldigade av stadens utbud av grekiskt och asiatiskt bestämde vi oss för att sätta vår tillit till en italiensk restaurang. Italienska restaurangen brukar sällan missa målet, resonerade vi.

Valet föll på Piccolino och klockan 20.00 slog vi oss ned vid ett bord för fyra. Det fanns stora förhoppningar, och förrätten lovade gott. Visst var vitlöksbröden mer sunkiga än krispiga, och vitlökssmaken var försvinnande liten, men kantarellsoppan vägde med råge upp för det.

Så var det då dags för kvällens huvudnummer: fläskkotlett med getost, parmesanrostad potatis och trepepparsås. Inte helt jävla skrevspark, om man säger så. I alla fall inte i skrift.

Verkligheten var något annorlunda. Först och främst visade sig geotosten vara en fårost. Svårt att klaga på, då fårost är fruktansvärt gott, men det är svårt att inte reagera när menyn skiljer sig så från resultatet. Lättare att klaga på var den snustorra grisen och de sunkiga potatisarna. Att såsen, som man beslutat sig för att dränka in precis hela rätten i, dessutom var långt under förväntan fungerade som en slags grand finale av jävlighet.

Rätten var inte äcklig. Absolut inte. Men inte mer än helt okej heller. Och när man betalar en halv jävla sportcupé för det så vill man gärna att det ska bli ett disco i munnen. Och inte en slö åttioårsfest helt utan spetsat fruktbål.

Två av fem spanska flugor. (Jag vet att restaurangen var italiensk och inte spansk, men då blir det ju alls ingen ordvits. Och, ärligt talat, hur jävla stor är skillnaden?)

Julgodis är inte gott. Oftast. För det mesta smakar det bara gammal socka i sockerlag. Unket, äckligt, sliskigt. Usch och fy. Inte heller när vanligt godis ska julifieras brukar det sluta bra. Det brukar smaka som att man förstört originalgodiset. Enbart. Man blir arg och besviken.

Men jag och Kajsa Kavat bestämde oss trots detta att ge oss i kast med Dumle Pepparkaka. Dumle har nämligen lyckats ganska bra med sina tidigare nyversioner. Inte så mycket för att nyversionerna varit några revolutionerande smaksensationer, utan mer för att dumle är en förjävla bra grund att stå på. Varianterna blir oftast inte lika goda som originalet, men nästan. Och nästan lika gott som dumle är fortfarande jävligt gott.

Men. Pepparkakan då. Hur ligger det till med den? Lik dumle är den ju. Väldigt. I alla fall inledningsvis. De första tio sekunderna smakar det enbart dumle. Så mycket enbart dumle att man börjar undra om man måhända tagit fel påse. Sen slår det dock om, och pepparkakssmaken kommer fram på riktigt. Sista fem sekunderna smakar det helt plötsligt bara pepparkaksdeg.

Det smakar gott. Utan tvekan. Dumle är gott och pepparkaksdeg är gott. Men man blir ganska snabbt mätt på det, tyvärr, och det är inte lika gott som vanlig dumle. Men nästan. Jävligt nära. Hade man blandat en skål med vanliga- och pepparkaksdumle hade jag inte blivit besviken oavsett vilken jag fick. Så god är den.

Det blir en fyra. Och vi kör hattar igen. Det tar förvånandsvärt lång tid att göra nya poängmätare.

Börjar rubrikerna bli långsökta? Kanske. Men. Det ändrar inte det faktum att det ätits efterätt, om vilken det ska tyckas.

Efterätten i fråga är direkt stulen från Halv åtta hos mig och är nästa naturliga steg i Den Svenska Avokadohysterin™. 

Jordgubbsspegeln smakade jordgubbe, varken mer eller mindre. Ingen dålig smak, men en ganska kraftig smak som ofta tar över. Men klickade man på med rejält av den isade avokadocremen (eller avokadokrämen som man säger om man inte är så jävla posh) så vägdes det upp bra. Ingen stark avokadosmak, men å andra sidan, när har avokado någonsin en stark smak?

Sött och gott, men lite för lätt om man som jag är van att sätta i sig trefjärdedels kladdkaka på egen hand och sedan skrocka förnöjt. Något att tugga på till hade inte suttit fel.

Det blir 3/5 Popeye The Sailor Man

Varför Karl Alfred? För att jag säger det!

Jag är lat. Jag vet. Hela förra veckan har jag gått och sparat på mattankar. Tänkt slänga upp lite snabba åsikter. Men jag är lat. Som en liten pösmunk. Jag sitter hellre och tittar på bilder förställande djur i diverse dråpliga situationer. Oftast. Det blir inga bloggar. Och blir det bloggar då handlar de snarare om tanter med stora munnar. 

Jag skäms. Och jag slänger upp lite snabba åsikter.

IKEA

Vi åt på IKEA, jag och Kajsa. Tänkte att det var lite som en restaurang för människor utan pengar. Maten var okej. Inte mer. Min kyckling var lite torr, bearnaisen sur och läsken kemisk. Att ära på IKEA är som att äta riktig mat som körts genom en kopieringsmaskin. Inte värdelöst, men heller inget blir vrålsugen på. Priset, däremot, smakar mumma. Och tillsammans med en efterrätt som kravla sig halvvägs upp mot riktigt bra så stiger betyget, en aning.

Jag vet att halva poäng tar bort hela finessen med en femgradig skala, men det skiter jag i. Det blir 2,5/5 glada Ingvar.

Pringles Rosemary & Olive Oil

Efter salt och peppar-succén förväntade jag mig storverk. Men några storverk blev det inte. Inte alls. Smaken var svag och blek. I sig själv helt okej, mest eftersom rosmarin är smaskens, men alldeles för svag. Mer smak och mer salt hade kanske räddat chipsen, men nu var de mest tråkiga. Fortfarande ungefär 22 gånger bättre än det där tramset Sour Cream & Onion, dock.

2/5 mustaschprydda Pringlesgubbar.